Elin Lundgren skrev nyligen i en krönika i Drugnews om den frustration som hon delar med många av landets högstadielärare.
Jag kan inte annat än häpna över att den urgamla pajkastningsdebatten fortfarande hålls vid liv. Föräldrar menar att det är skolans fel att det inte är någon ordning på ungarna. Skolan å sin sida hävdar att skolvärlden skulle vara näst intill perfekt om de där usla och oansvariga föräldrarna bara kunde ta sitt ansvar någon gång. Har man riktig otur så kan man dessutom höra socialtjänsten i fjärran som stenhårt vidhåller att det i alla fall inte är deras ansvar.

Och medan vuxenvärlden är upptagen med att kasta skuld- och ansvarsbördor på varandra rusar Framtidståget i full fart och många av barnen slungas av i farten.

Sedan skolan startade sin verksamhet har livet utanför faktiskt förändrats. Det kallas framtid och utveckling. Naturligtvis på gott och ont. Kärnfamiljen och folkhemmet börjar alltmer likna ett socialdemokratiskt fornminne. Barn och vuxna har få kontaktytor. Vår samhällsekonomiska struktur bygger på att båda föräldrarna arbetar och min erfarenhet, dels som förälder men också som resurspedagog, är att föräldrar är de som träffar sina barn minst. TV och dator med tillhörande internet har sedan länge ersatt kvällssamlingar vid öppna spisen.

2000-talets skolbarn har under sin uppväxt utsatts för ett svulstigt, okritiskt kommersiellt informationsflöde. Detta flöde har gjort att barnen på ett mycket tidigt stadium fått stor vetskap men knappast någon kunskap.

Alla vet vem Big Brother-Linda är, men inget vet varför. Såpor, popartister, filmstjärnor och frånvaro av vuxna förebilder och vuxna gränssättare har i många fall lett till att barn har en, näst intill, obefintlig social kompetens.

En 7-åring kan med lätthet ord som både pedofil och hora men har stora svårigheter att hantera konflikter och vänta på sin tur. I varje klass finns dessutom barn som lider av psykosociala problem.

Man kan tycka vad man vill om den här utvecklingen och som jag ser det kan vi välja två vägar.
• Alternativ ett är att dra i handbromsen och med tvång försöka förflytta positionerna bakåt. Vi kan lagstifta bort alla datorer, internet och TV-apparater. Öka antalet polisanmälningar mot barnen i skolan. Kanske redan på dagis? Vi kan belägga föräldrar med spöstraff om de arbetar mer än 6 timmar om dagen. Barn med psykosociala problem kan väl gå i skolan på en egen ö. Då slipper ju skolan ens ha dem i korridorerna. Vi skulle kunna införa stupstock för de föräldrar som har barn som inte kan skärpa sig i största allmänhet. Speciellt dom där skumma föräldrarna med bokstavsbarn.
Detta alternativ känns inte särskilt lockande. Eller hur?

• Det andra alternativet är att vi en gång för alla inser att skolan är en fantastisk arena och att lärare ska koncentrera sig på det de är bra på och utbildade för. Nämligen att lära barnen att läsa, skriva, räkna osv.
Sen ska skolan anställa ett antal socialpedagoger eller resurspedagoger som ska arbeta med det som de är utbildade för. Nämligen att bedriva utbildning och träning i social kompetens och moraliska frågor. Lära barnen att vara kritiska till TV, internet, tidningar. Genomföra ANT-undervisningen samt ett kontinuerligt drogförebyggande arbete. Få misstankebaserade drogtester till stånd när oro för drogmissbruk uppstår och fungera som samordnare mellan skolledning, föräldrar, lärare, polis och socialtjänst. Socialpedagogen är också ett mycket bra stöd för läraren i extremt oroliga klasser vid akuta situationer.

Detta kräver ett konkret samarbete på flera nivåer. Bildningsförvaltningar och socialtjänstförvaltningar ute i kommunerna måste samarbeta helhjärtat både ekonomiskt och praktiskt eftersom det krävs att flera vuxna anställs i skolorna.

Bästa Elin! Jag förstår din frustration och kanske är det dags att du och dina lärarkollegor använder er av ert fackförbund och ser till att vi får en skola i tiden och inte en skola i dåtiden. Lärarförbundet har ju världens power!

Faktum är att jag ofta har funderat över varför ni inte bara lägger av och går ut i strejk. Kämpa på!