Jag är van att bli påhoppad för mina åsikter och ibland också för att jag gör fel saker. Men aldrig har jag blivit falskeligen anklagad för att inte göra någonting – och än värre – att jag medvetet arbetar för att inget ska hända. Men nu har det hänt. Peder Langenskiöld på Svenska Carnegie Institutet har i en krönika anklagat mig för att göra detta.

Kanske säger kritiken mer om Langenskiöld än om mig. Hans synfält måste vara mycket begränsat. Han kan inte ha uppmärksammat det lokala arbete som pågår med vårt stöd för att hindra nyrekrytering av missbrukare.

Cirka 200 kommuner har tillsatt drogsamordnare som till 50 procent är finansierade av staten. Han kan inte ha uppmärksammat att jag och mina medarbetare på olika sätt aktivt stödjer deras arbete för att få en bred mobilisering och att vi, tvärt emot vad Langenskiöld antyder, i alla sammanhang för deras talan.

Langenskiöld vill inte se den mängd aktiviteter som påbörjats inom Mobilisering mot narkotika i Stockholm, Göteborg och Malmö. Han kan inte ha uppmärksammat vårt intensiva samarbete med folkrörelser och folkbildning, med trendkrogar mot knark, våra kampanjer och insatser i festival och klubbvärlden o.s.v. Alternativet är att han ej värdesätter det arbete som utförs.

För Langenskiöld ser bara en enda fråga – nämligen sprututbytet. Hela hans missnöje och hans anklagelser grundar sig på att han inte delar min åsikt om sprututbytet – men det är tydligen för svårt att erkänna.

Att agera antydningarnas mästare – som Peder Langenskiöld – är ofta bara ett fegt sätt att misskreditera någon utan att behöva stå för vad man säger.