Svensk narkotikapolitik börjar alltmer likna ett perpetuum mobile. Man tillsätter utredningar och kommissioner, som kommer fram till att saken behöver utredas ytterligare. Och så tillsätter man en ny utredning eller kommission, som kommer fram till att saken behöver utredas ytterligare.

Så har det pågått i decennier.
Inför valet 1998 tillsatte regeringen Narkotikakommissionen som satt i två och ett halvt år. Regeringen slet med frågan i drygt ett år och lyckades rensa bort i stort sett alla av kommissionens förslag. Det enda som blev kvar var tillsättandet av den s.k. narkotikasamordnaren Björn Fries, som nu har suttit i ett och ett halvt år och vars verksamhet i stort sett går ut på kartläggning, kunskapsinhämtning och arrangerandet av diverse evenemang. Varför kommer aldrig själva jobbet igång?

Göran Persson sade i sin regeringsförklaring i oktober 2002 att ”de som börjar missbruka måste bli färre, och de som slutar måste bli fler”. En utmärkt ambition. Men hur ska det gå till? Hittills har vi inte sett några konkreta förslag från regeringen som skulle kunna minska missbruket av narkotika.

Den enda fråga som ligger på regeringens bord är den om fria sprutor. Man vill dela ut sprutor till narkomanerna med den märkliga motiveringen att det ska leda till vård. ”Här får du en spruta så du kan sluta knarka” är parollen för dagen. (Argumentet att sprututdelning fungerar hiv-preventivt är övergivet av alla aktörer i debatten, inklusive Socialstyrelsen och Björn Fries.)

Narkotikafrågan är ett komplext problem och just därför måste man söka enkla lösningar. I stora drag är det två saker som måste göras:
1. ”Identifiera dem som håller på med knark.
2. ”Sätta in adekvata åtgärder mot var och en, anpassade efter varje individs problemnivå.

Lämpligt ställe att börja jobba på är Sergels torg i Stockholm. Det är den i särklass mest kända platsen för narkotikahandel i Sverige. Varje dag året runt står påtända narkomaner där och väntar på att en langare ska dyka upp. Det är fullständigt obegripligt att en regering som säger sig vilja göra något åt missbruket inte tränger bort narkotikahandeln från Stockholms city.

”Jamen då flyttar handeln bara vidare till någon annan plats”, invänder någon. Då får man väl se till att följa efter dit och göra samma sak där.

Någon gång måste man kavla upp ärmarna och börja jobba; visa att det är vi som bestämmer över knarket i stället för att knarket bestämmer över oss.
Narkotikamissbruket är faktiskt ett helt onödigt problem.

Fotnot 1: Fram till jul ordnas varje lördag klockan 12-14 protestmöten mot knarket på Sergels torg, vid femte höghuset (www.stoppaknarket.nu).

• Fotnot 2: artikeln publiceras även i Svenska Dagbladet.