Det är något som inte stämmer. Den allmänna opinionen står oerhört samlad bakom kraven på en ambitiös och restriktiv narkotikapolitik. Politikerna lovar högtidligen att leverera denna politik.
Men inget händer. Göran Persson lovade i regeringsförklaringen efter valet för ett drygt år sedan att “De som börjar missbruka måste bli färre, och de som slutar måste bli fler”.

I juni 1998 tillsatte dåvarande socialminister Margot Wallström Narkotikakommissionen som satt i två och ett halvt år. Regeringen slet med frågan i drygt ett år och lyckades rensa bort i stort sett alla av kommissionens förslag. Det enda som blev kvar var tillsättandet av nationelle narkotikasamordnaren Björn Fries, som nu suttit i ett och ett halvt år och vars verksamhet i huvudsak går ut på kartläggning och kunskapsinhämtning. Varför kommer aldrig själva jobbet igång?

Eller är det så att det jobbas för fullt, fast på ett annat plan? Kan det vara så att narkotikapolitiken handhas av ett skikt höga byråkrater på departement och myndigheter som med moralisk support från goda vänner inom olika akademiska institutioner, alla med drogliberal preferens, ser till att det inte händer något? I varje fall inte något som inte gagnar deras syften?

Det är som om den här gruppen människor utgjorde ett filter.

Underifrån filtrerar de bort den otålighet och vrede som finns ute i folkhavet, till exempel bland poliser och socialarbetare i kommunerna. De genuina opinionsyttringarna går förlorade och når aldrig toppen.

Ovanifrån filtrerar filtret bort eventuella ambitioner från politiska makthavare så att det garanterat inte händer något ute på fältet. Metoden heter utredning, förhalning, omprioritering, bordläggning och allmän passivitet. Men utåt sett verkar det som om gruppen jobbar på för fullt i enlighet med de politiska direktiven. Sent omsider tillhandahålls lösningar och beslut som går stick i stäv med de ursprungliga intentionerna. Och filtret har gjort sitt.

Är det kanske det som händer när det inte händer något?

Ta frågan om fria sprutor till narkomaner som ett exempel. Tittar man på remissvaren på Björn Fries förslag så kan man notera en hel del konstigheter.

Rikspolisstyrelsen svarade sprutvänligt trots att man begärt in underremisser från ett drygt halvdussin län, varav nästan alla svarade sprutnegativt. Något liknande lär ha hänt inom Statens Institutionsstyrelse. Tullverket likaså. I Stockholms stad finns det bland socialtjänstemännen ett kompakt motstånd. Och svenska folket har i en Sifo-undersökning nyligen tagit klart avstånd från sprutexperimentet.

Men hur ser då förslaget ut som ska föreläggas riksdagen? Jo, sprutvänligt förstås.

• Fler krönikor av P Langenskiöld: “Regeringen måste försvara FN:s narkotikakontroll“