Den välbärgade finnige Karl-BertilJonsson blir hjälte i julsagan. Medan de hemlösa, som han var ute för att hjälpa, förblir bostadslösa. En sannsaga, menar Rolf Nilsson, Föreningen Stockholms hemlösa, i sin julkrönika.
”De hemlösa far lika illa idag som de gjorde på 60-talet!“
Detta hävdar bland andra Erik Finne som forskar i hemlöshet. Utifrån mina egna och andras erfarenheter som hemlös har jag skrivit denna text om det i grunden verkningslösa Karl-Bertil syndromen ”godheten” och ”välviljan” vilar samvetet emot.
“Det var en gång en jul för länge sedan, då man kunde se fattiga människor gå omkring på våra gator…” Så börjar sagan om den finnige Karl-Bertil Jonssons julafton, som skrevs för drygt 40 år sedan av Tage Danielsson. 
Historien utspelar sig runt efterkrigstiden men är minst lika aktuell idag, i alla fall när det gäller tiggare och hemlösa.
Skillnaden är, i stort sett, att vi idag ställer diagnoser och skriver ut läkemedel till höger och vänster. Men jag har svårt att tro att diagnoser på enskilda skulle ha någon som helst effekt på dagens samhällsproblem: att vi inte tar hand om våra medmänniskor utifrån vad vi själva kräver för att ha ett fungerande liv.
Jag tänker då framför allt på våra hemlösa och de problem vi skapar genom frånvaron av en bostadspolitik som omfattar alla. De som idag inte anses vara värda ett eget hem blir mer eller mindre tvingade att gå med sina problem till socialtjänsten och/eller den ”frivilliga” fattigvården.
Hur samhället kan lägga över ansvaret på dessa redan hårt belastade institutioner är en gåta, då de inte har några hem att erbjuda. Men trots denna olösliga ekvation förvånas människor av att antalet hemlösa ökar. Det finns dock de som påstår att det händer saker i hemlöshetsfrågan, vilket är sant ur ett perspektiv: lukrativa välgörenhetsföretag har utvecklats, där de högre tjänsterna avlönas med 40-50 000 kronor i månaden.
Frivilligheten kostar idag. Vem skulle inte gå frivilligt till jobbet för den lönen? Stora välgörenhetsorganisationer spekulerar också i fastigheter och deras second hand-butiker visar på miljonvinster.
Allt detta sker samtidigt som de hemlösa, i vars namn organisationerna tigger, är lika fattiga som de alltid har varit. Jag tror inte de människor som söker sig till frivilligorganisationerna eller de som arbetar inom socialtjänsten och politiken kan ha frågat sig: är syftet med mitt engagemang verkligen rent? Gör jag verkligen detta för att hjälpa dem som behöver utifrån deras behov?
För mig är det helt absurt att det i Sverige finns cirka 900 organisationer och ungefär 30 000 avlönade människor (enligt Ulla Beijer, Stockholms stads FoU-enhet) som ”hjälper” våra cirka 18 000 hemlösa. För trots alla dessa ”hjälpare” ökar antalet hemlösa. De hjälper, likt sagans Karl-Bertil, människor att uthärda en stund till i hemlöshet. Och i det helvete som hemlöshet är blir de självklart väldigt tacksamma över det lilla. Då kan det räcka med en liten bulle, precis som sagans trashankar blir de glada över en välmenande julklapp från Karl-Bertil Jonssons säck.
Till alla de organisationer som bygger på en kristen värdegrund och slår sig för bröstet av godhet, samtidigt som kassakistorna växer, skulle man kunna säga: ”Du kan inte tjäna två gudar samtidigt”. Står det inte så i bibeln? (Om ni har sett Att angöra en brygga, en annan av Tage Danielssons skapelser, där en gubbe står med ena foten på en båt och den andra på en brygga medan båten glider ut och avståndet till bryggan blir större, så kan ni själva dra parallellen).
Denna schizofrena hållning gäller de flesta verksamheter som jobbar för hemlösa, såväl välgörenhetsorganisationer som socialtjänst och politik. De drar till sig människor som kanske tycker att hemlöshet är oacceptabelt. Men som efter ett tag hamnar i ett märkligt förhållande mellan de utsattas behov och den stora ofta hierarkiskt uppbyggda organisationens intresse av att överleva. Och för att den ska göra det behövs ett lidande som hela tiden går att söka nya bidrag för att bekämpa. Och så går det runt.
Både frivilligorganisationer och socialtjänst (enheten för hemlösa) lever på den hemlöshet de vill motarbeta och kan, misstänker jag, ha ett egenintresse av att den finns kvar. Det finns en gammal folksägen som berättar om en spelman som kom till en loge i vårt svenska fina idylliska land. Han hade en lång fin kappa som gick ända ner till marken och han spelade så vackert på människors känslor och på deras allra känsligaste strängar. Folk kom och dansade och dansade så att de helt tappade tiden. De fortsatte i flera dagar, de kunde inte sluta. Men till slut började folk falla ifrån. Och när de föll uppifrån logen ner på marken kunde de se hur klövar stack fram under spelmannens långa kappa.
Av detta går att göra en parafras på den gamla sentensen: “Det är inte de onda människornas handlingar vi bör se upp med, utan de goda människornas förmåga att slå mynt av ondskan“.
Alltså precis som i Tage Danielssons saga. Där tar den välbärgade Karl-Bertil hem spelet och blir hjälte på slutet. Medan de hemlösa, som han var ute för att hjälpa, är lika mycket utan bostad som de var redan från början.
• Fotnot: Tage Danielsson och Per Åhlins klassiker Karl-Bertil Jonssons julafton sänds i SVT 1 kl 19 på julafton.