Under hösten som gått och vintern som är har omkring tio av Situation Stockholms tidningsförsäljare avlidit. Med ett så stort antal döda medarbetare under så kort tid skulle jag på allvar ställa mig frågan om den väg vi från början kanske trodde var rätt, verkligen är det.

De som säljer tidningarna tillhör som säljargument “kategorin” hemlösa och är med andra ord utan ett eget tryggt hem. Men även i avsaknad av en egen bostad jobbas det på de dagar orken tillåter det, antingen stående eller sittande i ett klimat som är kallt både geografiskt och mänskligt.

De flesta säljer tidningar för att få ihop lite pengar till det nödvändigaste för den dagen eller dryga ut det “medlidandebidrag” socialtjänsten betalar ut om du uppfyller för många hemlösa helt orimliga krav.

Samtidigt fanns det väl en tanke från början om att tidningen skulle vara en blåslampa, men har med åren mer och mer blivit fylld med veckotidningsdravel och annonser som inte har ett dugg med hemlöshet att göra.

Så nu är det framförallt försäljarna som påvisar ett samhälle där vi andra tycker oss kunna behandla ett stort antal medmänniskor hur som helst. Det här handlar om vanliga människor precis som du och jag som av en eller annan anledning lever som “hemlösa”, vad det beror på råder skilda åsikter om.

Två argument som ofta används och samtidigt gör det enklare för oss som anses vara “normala” att inte kunna identifiera sig med “dom där” är ofta missbruk och psykisk sjukdom som problem för att hemlösa inte klarar av att sköta en egen bostad. Det säger mycket mer om det “stöd” och “hjälp” vården erbjuder, än om de människor som blir vräkta eller redan lever i hemlöshet.

Men om vi utgår från att det skulle vara en sanning borde vi kanske i rimlighetens namn ställa oss frågan:

Hur kan vi inbilla oss att människor som anses ha ett missbruk eller vara psykiskt sjuka skulle ha någon chans att bli av med de problemen genom att kastas ut, leva på gatan eller tillbringa natten på något härbärge?

Många skulle antagligen svara att det är ett första steg att komma vidare till nästa steg. Det vill säga om du är så foglig att vi som vet ditt bästa anser dig vara värd det.

Det är många långa steg i alla dessa sysselsättningsbaserade “hemlöshetsstegar” som trendigt byggs upp och har blivit en mycket snabbt växande lukrativ sekundär bostadsmarknad, där det nästan är fler som jobbar och uppbär lön än vad antalet hemlösa är som vistas där.

Det sorgliga att se i allt det här med alla olika “hemlöshetsverkstäder” och “hemlösabostegar” är att människorna med egna intressen försvarar, ljuger och lurar både sig själv, allmänheten och hemlösa som bor där, att allt det här skulle leda någonstans. Det gör man för att kunna slå mynt på hemlösa människor.

Allt det här handlar om andra dolda bakomliggande motiv, det som finns leder ytterst sällan eller aldrig ända fram till den egna bostaden. Det har forskare på området också konstaterat i bland annat “Att bo eller inte bo” (Löfstrand, 2003), för att nämna en.

Ett antal miljarder varje år kostar den här leken med människors liv. Hur många liv och år är vi skattebetalare beredda att bli lurade att medverka och bli lurade på pengar? Ska vi tillåta det här som medmänniskor?

Är vi beredda att ha andras liv på våra samveten i brist på riktiga egna billiga bostäder med möjlighet till det stöd och den hjälp som krävs att behålla den?

Tänk på att nästa gång kan det vara din tur att bli hemlös.