Lars Korsell bok Extremistbrotten (Lindelöws bokförlag) är en kuslig genomgång av extremistbrott, men Pelle Olsson saknar drogperspektivet.
Brottsutvecklingen sedan 1970-talet speglad i fallstudier, är undertiteln till juristen och kriminologen Lars Korsells bok om extremistbrott. Korsells ambition är att ta ett helhetsgrepp på alla mer uppmärksammade brott som begås i Sverige med politiska, ideologiska och religiösa förtecken under de senaste 50 åren. Det handlar alltså inte om skjutningar och sprängningar från de organiserade kriminella gängen utan det som begås för ”högre syften”. Åtminstone inbillar sig gärningsmännen att deras våld leder till en bättre värld.
Tre olika grupper
Korsells genomgång är spännande, men kuslig, om såväl själva brotten som organisationen bakom och personerna som utför de ofta dödliga attackerna. Författaren beskriver också hur domstolarna resonerat när de dömt ut påföljderna. Tre grupper kan urskiljas relativt tydligt: högerextremister, vänsterextremister, s.k. autonoma, och islamister. Vi får läsa bland annat om skinheads, VAM och de ensamagerande rasisterna – eller mest galningarna– John Ausonius och Peter Mangs. De två terrorattentaten på Drottninggatan i Stockholm med islamistiska motiv är förstås med. Både den misslyckade självmordsbombaren 2010 och lastbilsmördaren Rakhmat Akilov 2017 beskrivs noga.
Noggranna beskrivningar
I ett förord skriver författaren Anna-Lena Lodenius att det är konstigt att den här boken inte funnits tidigare. Hon har själv skrivit om samma ämnen i en lång rad böcker och tidningsartiklar och menar att Korsells långa tidsperspektiv är viktigt för att forma åtgärder mot den här typen av kriminalitet. Utan en korrekt bild av verkligheten riskerar vi att hamna snett, påpekar Lodenius. Jag håller med henne. Korsells noggranna, om än något torra beskrivningar, är styrkan i boken.
En annan insikt man får som läsare är svårigheten för hitta lösningar eftersom drivkrafterna bakom extremistbrotten spretar åt olika håll. Ideologi är förstås en sådan, men den haltar när andra faktorer kommer in: grupptryck och psykisk ohälsa. Påfallande många av förövarna hos både skinheads, renläriga nazister och vänstergrupper är tidigare dömda för våldsbrott och narkotikabrott. Alltså utan ideologiska svepskäl. Dessa individer är drivande i terrorbrotten, medan resten i gruppen hänger på.
Alkohol utlösande faktor
Korsell nämner alkoholen som en viktig utlösande faktor, särskilt hos skinheads och nazister. Även vissa av offren var berusade när de dödades. Till exempel högerextremisten Daniel Wretström som blev martyr i Salem år 2000 när han först misshandlades av ett gäng meningsmotståndare för att sedan knivmördades av en psykiskt sjuk 18-åring. Ishockeyspelaren Peter Karlsson var också full som höggs ner med 64 knivhugg av en lika berusad nazistsympatisör 1995.
Andra droger saknas
Däremot utelämnar Korsell i stort sett att även andra droger ofta finns med. Det hade varit intressant att få veta mer om den aspekten, men kanske beror den bristen på att det inte finns med i de domar som författaren utgått ifrån.
Här få man gå till andra, mer osäkra källor. Bland annat kan cannabis påfallande ofta kopplas till terrorhandlingar. Det finns en mycket lång rad sådana exempel där gärningsmännen enligt tidningsuppgifter har varit storkonsumenter av cannabis. Bland annat Akilov som körde ihjäl fem personer med en lastbil på Drottninggatan 2017 och personerna bakom massakern på satirtidningen Charlie Hebdo, januari 2015 i Paris.
Bombdådet vid Boston marathon 2013 utfördes också av tunga cannabiskonsumenter. Samma drogvanor gällde hos manchesterbombaren Salman Abedi som dödade 22 ungdomar och skadade över 100 under en rockkonsert våren 2017.
Skolskjutningen i Örebro i februari 2025 nämns inte i boken, kanske för att massmördaren Rickard Anderssons motiv var oklara. Även här fanns narkotika (amfetamin) med i bilden.
Förutom de luckorna, som antagligen är svåra att fylla, har Korsell skrivit en viktig bok.
