Det finns goda möjligheter att komma tillbaka till ett bra liv för den som kommer ur ett beroende, men det kräver också att samhället finns där och underlättar. Det menar Mulka Nišićs från  University of Derby som forskar kring perioden efter det att den som är beroende av narkotika lämnat den akuta behandlingsfasen. Det som på engelska heter recovery och kan översättas med återhämtning eller tillfrisknande.

– Sverige behöver investera mer, inte bara i grundläggande behandling, grundläggande skademinimering och grundläggande förebyggande insatser, utan även i att stödja människor i att vara fullvärdiga medborgare och kunna leva meningsfulla liv, säger Mulka Nišićs till Drugnews.

På ett föredrag anordnat av NBV och Narkotikapolitisktcenter beskrev hon resultaten av sin forskning, som bland annat skett i Sverige. Enligt henne är det viktigt att se och mäta också de positiva effekter som ett ökat välmående och ökat deltagande i sociala sammanhang.

Enligt Mulka Nišićs upphör ofta stödet när beroendebehandlingen avslutas. Samtidigt lever den som brutit med beroendet fortsatt med andra problem, till exempel smärta och problem med mental hälsa, som försvårar återhämtningen.

Den som lämnat ett beroende drabbas också ofta av en skeptisk omgivning. Mulka Nišićs hänvisar till en undersökning där nästan fyra av tio uppgav att de inte ville ha en tidigare missbrukare som granne, att nästan hälften inte skulle låta sina barn leka med barn till någon som har en historia av drogberoende och nästan 50 procent säger att det är oförnuftigt att inleda en relation med, eller gifta sig med, en person i återhämtning.

– Inte i mitt hus, inte i mitt grannskap, inte i något som kan ge dig arbete och pengar och jag kommer inte att gifta mig med dig. Detta är våra attityder, säger Mulka Nišićs.

Mulka Nišićs betonar att det finns en stor samsjuklighet mellan beroende och psykisk ohälsa, där det saknas en helhetssyn från vården och samhället. Något som varit tydligt inte bara i Sverige. Hon menar att det också behövs ett bemötande som har förståelse och medvetenhet om betydelsen av kön och tidigare trauman. Drygt tre fjärdedelar av dem som deltog i undersökningen rapporterade svåra händelser i barndomen, adverse childhood experiences, och många av kvinnorna rapporterade att de utsatts för våld i en nära relation.

Mulka Nišićs huvudbudskap är positivt. Det är många som klarar att komma tillbaka. Den som kan vara kvar i återhämtningsfasen i fem år är i praktiken i det som kallas remission vid andra kroniska sjukdomar. De som nått detta stadium har enligt Mulka Nišićs inte större risk för återfall i beroende än vad genomsnittet i befolkning har att hamna i beroende.  Det går också att se stora förbättringar när det gäller arbete, utbildning och ideellt engagemang i samhället.

En brist som Mulka Nišićs ser i Sverige är att fokus ligger på att mäta frånvaron av negativa utfall, som återfall och kriminalitet. De positiva effekterna för den enskilde och samhället med att bli frisk från beroendet behöver få mer uppmärksamhet.

–  I Sverige mäter vi inte vad som händer med människor i återhämtning: hur de bidrar i lokalsamhället, vad som sker i deras familjer och vilka positiva effekter som följer av återhämtningen. Det är verkligen synd att vi saknar den typen av data, säger Mulka Nišićs.

Ett tydligt budskap från Mulka Nišićs är att det behövs ett ökat fokus från samhället i stort och inom vård och behandling på återhämtning. Det är nödvändigt med insatser för att rädda liv, men personen ska inte lämnas där. Det behövs stöd för att hjälpa dem vidare, igenom återhämtningsfasen.

Hon betonar också att återhämtningsresan inte ser lika ut för alla. Det finns många olika möjliga vägar. Återhämtning är inte ett McDonald’s som kan rullas ut över landet enligt ett färdigt koncept.

– Människor använder det som råkar finnas tillgängligt i olika lokala miljöer. Och detta gäller i Stockholm, i Göteborg och alla andra städer, säger Mulka Nišićs.