Jale Poljarevius berättar i Polismannens tårar om ett liv i polisens frontlinje – från barndomen i Belgrad till kampen mot gängkriminalitet, hot och organisatoriska utmaningar. Pelle Olsson har recenserat boken för Drugnews.
J ale Poljarevius föddes i Belgrad 1964, i dåvarande Jugoslavien. Som elvaåring kom han till Sverige. Polis var hans drömyrke var redan från början, främst inspirerad av morfadern som hade tillhört den militära underrättelsetjänsten och kämpat mot både nazister och kommunister under andra världskriget. Poljarevius är idag polismästare och underrättelsechef i polisregion Mitt. Mest har han gjort sig känd som framgångsrik bekämpare av gängkriminella.
Om detta och mycket mer skriver han i sin självbiografi Polismannens tårar. Det är en inspirerande, indignerad och bitvis spännande skildring av polisyrket. Det finns glöd i både texten och hos författaren själv. Här finns sorgen och glädjen hos ett ”frontsvin”, som han kallar sig själv. Det betyder att gå i främsta ledet och vara den som konfronterar bråkmakare, tjuvar och narkotikalangare ute på stan. I ett av flera starka avsnitt skildrar han hur han tillsammans med fem tätt sammansvetsade poliser står emot 150 upphetsade fotbollshuliganer. Ett annat kapitel handlar om de dödshot som riktats mot honom och hans familj, och hur de tacklade det. Att trappa ner sitt arbete mot dem som låg bakom var det inte tal om.
Poljarevius är stolt över att vara snut, han vill inte sitta bakom ett skrivbord. Där hamnar han delvis till slut i olika chefspositioner.
Lärorikt är också att läsa hans analyser om polisarbete i stort, där han är kritisk till mycket som hänt organisationsmässigt under hans 36 år som polis. Bland annat beskriver han defensivt och offensivt polisarbete, där han själv, både som chef och frontsvin, är ett typexempel på det senare.
Han återkommer ofta till att ha rätt ”mindset”, ett ord som han möjligen använder för ofta och borde definiera tydligare. Det handlar om hur viktigt det är med rätt inställning till sin uppgift som allmänhetens tjänare. Han ger ett talande exempel på fel mindset hos ett polisbefäl han stöter ihop med i hissen som ung ambitiös polisaspirant. ”Ja, ja en vacker dag blir du också en fullfjädrad polis”, säger den äldre polisen. ”Och då kommer du inte att vara så jävla kaxig och sugen på att jaga bus, det kan jag garantera dig. Vänta bara så ska du får se.”
Så fel han hade. Poljarevius har inte alls ledsnat. Hans i grunden positiva inställning till jobbet gör boken extra läsvärd.