Varje år 1 november tänder vi ljus för narkotikans offer. Det är ljus som uppmärksammar dem som gått bort och de närstående som finns kvar med sin sorg och saknad. Men det är också ett ljus som visar att det är dags att agera, skriver Karin Öberg och Peter Moilanen, från Stockholms Länsnykterhetsförbund respektive Narkotikapolitiskt Center.
2023 dog 474 personer till följd av narkotika. 822 inräknat läkemedel. Det är en minskning sedan året innan, men ändå alldeles för många. Varje dödsfall påverkar familj och vänner och lämnar spår av sorg, saknad och ilska och varje dödsfall är ett misslyckande för oss som samhälle.
För att veta vad vi behöver förbättra, justera och stärka behöver vi känna till orsakerna bakom dödsfallen – men också varför det skett en minskning sedan 2015. Från Folkhälsomyndigheten lyfter man fram att läkemedlet Naloxon – som kan häva opioidöverdoser – blivit allt mer tillgängligt, att fler sprututbyten öppnat och att tillgången till läkemedelsassisterad behandling ökat. Men även att myndigheter som tull och polis gjort fler tillslag. Det är åtgärder vi vet gör skillnad, men de räcker inte.
Det är fler män än kvinnor som använder och dör av narkotika och läkemedel. Samtidigt är det just bland män som minskningen av dödsfall har skett, bland kvinnor har de i stället ökat något. Dessutom ökar antalet som dör genom suicid och där är andelen kvinnor högre.
Det är allt fler som dör till följd av läkemedel och fler har även psykisk ohälsa eller smärttillstånd. För dessa grupper behövs andra åtgärder – men då måste vi först synliggöra dem.
Det är allt fler personer som söker hjälp för sin narkotikaanvändning och många av dem som avlider är redan kända av vården. Just det visar på behovet av tidigare, snabbare och bättre stöd och insatser. Personer som söker för långvarig smärta och människor med psykisk ohälsa behöver stöd för hela sin situation för minska risken för beroende och suicid. Människor som söker för beroende av narkotika eller läkemedel behöver i sin tur ofta hjälp med mer än sitt substansberoende.
Här kan vi inte tänka eller agera i stuprör, vi måste se att problematiken ofta är komplex och kräver insatser inom flera områden samtidigt. Läkemedelsassisterad behandling kan vara bra, men den behöver kompletteras med stödsamtal för att komma åt grundproblematiken. Behandling mot långvarig smärta likaså.
För den som blir drogfri är resan inte över, den är livslång, men vi vet att risken för återfall minskar med åren. De människor som finns i våra verksamheter vittnar om behovet av att få stöd under den tid det tar att få en fungerande vardag.
Det handlar om boende och sysselsättning, men lika mycket om ett socialt sammanhang och att bli sedd för den människa man är. Här vet vi att kvinnor upplever svårare stigma än män efter ett beroende – och utan stöd kan det leda till ohälsa och återfall.
”En fungerande vårdkedja” har nästan blivit ett uttjatat begrepp i den narkotikapolitiska debatten. Men det är precis detta det handlar om. Utan att fånga upp människor i ett tidigare skede, utan att täta glappen mellan olika enheter på kommunal och regional nivå – och utan en holistisk syn på den problematik personen har – kommer vi inte att minska dödsfallen. Framförallt inte bland kvinnor.
För oss är det här en fråga som är nära på ett mänskligt plan. I våra medlemsorganisationer pågår kamratstödsverksamhet, behandling, stödsamtal och aktiviteter för anhöriga och närstående.
Det är verksamhet på liv och död för många av dem som ingår i den. Just därför tänder vi idag ett ljus för narkotikans offer och fortsätter vårt arbete för att bidra till förändring.
av
PETER MOILANEN, chef Narkotikapolitiskt Center
KARIN ÖBERG, ordförande Stockholms Länsnykterhetsförbund