”Ohederligt om svensk narkotikapolitik”

Allt kan naturligtvis inte få plats i ett undersökande reportage, men i grunden tycker jag att Vi ger oss aldrig, är ohederlig journalistik. Det skriver Pelle Olsson i en skarp recension av Johan Wickléns bok om cannabis och svensk narkotikapolitik.

SVT-reportern Johan Wicklén driver följande tes om svensk narkotikapolitik i sin bok Vi ger oss aldrig:
Narkotikan var inget stort problem på 1950- och 1960-talet. Ändå uppstod panik i samhället, genom skräckpropaganda, moralism och okunskap där socialläkaren Nils Bejerot kom att bli den viktigaste pådrivaren för bekämpa ”knarket”. Ännu värre blev det när Bejerot bildat Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, (RNS), 1969. Snart hade förbundets ”knarkkrigare” genom sitt lömska lobbyarbete övertygat både polisen och alla politiker och hela folket att målet för svensk politik ska vara ett narkotikafritt samhälle.  Särskilt hysteriska har dessa ”moralister” eller ”fundamentalister” varit mot den oskyldiga drogen cannabis.

Johan Wicklén, ”Vi ger oss aldrig. – Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket”, (förlaget Volante 2022, 318 sidor).

Kulmen nåddes 1993 när även själva konsumtionen av illegala droger blev straffbar och polisen fick möjlighet att ta urinprover. Eftersom vi fortfarande inte har ett narkotikafritt samhälle och dessutom höga dödstal är det dags att tänka om.  Den organiserade brottsligheten och dödsskjutningarna beror till stor del på att de kriminella tjänar pengar på cannabishandel. Wickléns outtalade slutsats är att cannabishandel bör liberaliseras och att det måste bli tillåtet att använda annan narkotika.

Johan Wicklén med bok om cannabis, narkotikapolitik och ”antidroglobbyn”. Foto: Drugnews

För att få den här ekvationen att gå ihop väljer han noga ut vad han vill berätta och vilka han låter komma till tals.
De som har försvarat den restriktiva politiken intervjuas inte alls, istället återges deras sämsta uttalanden, ofta minst 40 – 50 år gamla citat, och lösryckta ur sina sammanhang. Med desto större välvilja nämns de ”välrenommerade forskare” ­– företrädesvis sociologer eller kriminologer – som varit motståndare till den restriktiva svenska modellen.

Författaren framställer sig själv som försvarare av kunskap och vetenskap.  Alla andra är ”dogmatiker”, ”puritaner” eller ”ideologer”.

Självklart har Wicklén en del poänger i boken, särskilt när han letar fram de överdrifter som tidigare förekom om cannabis skadeverkningar. Till exempel när poliser åkte runt i skolorna och skrämde upp elever vad som kunde hända om man bara tog ett enda bloss på en marijuanacigarett. Eller att vissa debattörer, bland annat Bejerot, trodde att samhället skulle gå under om vi inte fick bort narkotikan helt och hållet. Allan Rubins böcker där författaren målar upp haschet som en satanistdrog och andra pinsamma idéer, är också tacksamt för Wickléns att dra fram i ljuset (genom dennes sporadiska samröre med RNS).

En del av Socialstyrelsens och dåvarande Folkhälsoinstitutets antinarkotikakampanjer kan man förstås göra sig lustig över – i efterhand. Om man däremot går till den officiella skriftliga informationen, och varför inte Droglådan som hans hatobjekt RNS producerade på 1990-talet, så skulle Wicklén inte hitta mycket att invända mot. Han diskuterar över huvud taget inte den moderna cannabisforskningen och att drogens skadeverkningar har haft betydelse för politiken. Inte heller får vi veta något om de stora behandlingsinsatser som också varit en del av den svenska linjen mot narkotika. Det är bara kontrollpolitiken som intresserar Wicklén.

Välskrivna avsnitt
Det finns välskrivna och spännande avsnitt i boken. Wicklén följer bland annat Alex, en före detta gängkriminell som försöker leva hederligt, och en ung sjuksköterska som köper cannabis via hemleveranser. Intervjun med den svenska cannabisföretagaren David Bonnier är också intressant läsning. De är naturligtvis utvalda för att stärka kritiken mot den svenska narkotikapolitiken, vilket är helt i sin ordning. Wicklén har ett ärende, det måste man ha som journalist.

Men varför låter han inte dem han kritiserar så grundligt, någon från dagens RNS eller Narkotikapolisföreningen, få utveckla sina åsikter?  Det är väl så en reporter ska arbeta?

Varför redovisar han inte vad dagens cannabisforskning kommit fram till? Eller att den svarta marknaden blomstrar i de USA-delstater som legaliserat?  Varför skriver han inget om de skyhöga narkotikadödstalen i USA och Kanada, särskilt i British Columbia där man har en superliberal syn på användning av alla droger. Varför problematiserar han inte hur man redovisar narkotikadöd i inom EU där Sverige ligger illa till, (fast dödstalen sjunkit de senaste sex åren), när han samtidigt avfärdar den goda svenska statistiken över ungas narkotikavanor. Likaså underkänner han det beröm vi fick från FN-organet UNODC 2006-2007 för vår framgångsrika narkotikapolitik. Men att vår politik av andra är bedöms som ”pinsam” betraktar Wicklén som rena rama sanningen.

Han nämner inte heller legalförskrivningen av narkotika på 1960-talet. Det var en viktig orsak till den framtida restriktiva synen på narkotika. Att vi sedan hållit fast vid narkotikaförbudet beror inte minst på de förödande öppna drogscenerna som uppstod i de EU-städer som släppte på restriktionerna under 1980- och 1990-talet. Det resulterade i massiva polisinsatser. Om detta står ingenting i Wickléns bok.

Allt kan naturligtvis inte få plats i ett undersökande reportage, men i grunden tycker jag att Vi ger oss aldrig, är ohederlig journalistik.

Annonser