Vården ska inte döma utan ge kvinnor i beroende kraften att berätta sin sanning. Stärk hälsan för dem, det är mänsklig rättighet i ett demokratiskt samhälle, en rättighet som inte efterlevs i dag! Det skriver representanter för KSAN:s medlemsorganisationer på Internationella kvinnodagen.
Hösten 2021 kom Samsjuklighetsutredningen med förslag till förbättrad vård för personer med samsjuklighet i form av både ett skadligt bruk/beroende och psykisk ohälsa. KSAN ser en möjlighet till positiv förändring av dagsläget eftersom utredningen bl.a. ställer frågan om rutin och ansvar för SIP (Samordnad Individuell Plan) på sin spets.
På internationella Kvinnodagen vill vi på KSAN (Kvinnoorganisationernas Samarbetsråd i Alkohol- och Narkotikafrågor) väcka debatt om hälsan för kvinnor i beroende. De kvinnorna utgör en liten men hårt drabbad grupp i samhället. De har länge levt med kronisk smärta, med trauman och ätstörningar, tittat våldet i vitögat och upplevt försummelse som de försökt hantera på egen hand. Kvinnor i beroende bär på berättelser om misslyckade behandlingar och har varit utsatta för sexuellt våld. Det som förenar dem är bristen på stöd och human vård samt grov förnekelse av deras mänskliga rättigheter.
Studier om hälsotillståndet bland personer som använder narkotika är sällsynta i Sverige (CAN). Kommunernas förutsättningar att arbeta med folkhälsan ser som bekant, mycket olika ut. I SKR:s enkät (Sveriges Kommuner och Regioner) svarar endast hälften av svenska kommuner att de har prioriterat ”jämlik hälsa”.
KSAN:s medlemsorganisationer har lång erfarenhet av att hjälpa kvinnor med beroendeproblematik. Även innan pandemiåren har kvinnorna vittnat om hög samsjuklighet, korta eller obefintliga behandlingar och suicidala tankar.
Socialstyrelsen varnar om ökad narkotikadödlighet i denna grupp kvinnor och att fler kvinnor (64 procent) än män (52 procent) vårdas för flera psykiatriska diagnoser.
Kvinnor med substansberoende är i minoritet i individuellt behovsprövade öppna insatser (33 proc.); inom heldygnsvård utgör de endast 27 procent och av de 6 100 personer med beroende som fick bistånd till långsiktig boendelösning var endast 1 546 kvinnor, enligt Socialstyrelsen. Dessutom utreds inte kvinnorna i beroende för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (likaså männen), enligt samma källa.
Utredningar uteblir på grund av att patienten måste vara drogfri innan en utredning kan genomföras. Samma krav ställs på den våldsutsatta kvinnan av nästan alla kvinnojourer i Sverige. Vart ska kvinnan i beroende ta vägen om vårdtröskeln är så hög?
Kvinnorna hamnar utanför politiska prioriteringar gång på gång just därför att de utgör en minoritet, mansnormen styr beslut om vård av kvinnor i beroende i myndigheternas Sverige 2022. Dessa kvinnor lever med dubbelt stigma – har svårt att få sina behov tillgodosedda när de ber om hjälp och vågar inte vända sig till myndigheter av rädslan att deras situation kommer att försämras ännu mer. Hälsan för de beroendedrabbade kvinnorna kännetecknas av omfattande utmaningar med samsjuklighet och psykiatriska diagnoser i botten. För att få effekt och långsiktig förbättring av hälsan måste vården ta hänsyn till kvinnans perspektiv, individuella erfarenheter och tidigare behandlingsresultat.
Det finns verktyg och kunskap att stärka hälsan för kvinnor i beroende med. I september 2015 antog EU rådet ”Minimi kvalitetsnormer för minskad efterfråga på narkotika”. Dokumentet omfattar 16 standardnormer som inte är obligatoriska för EU medlemsländer men utgör riktlinjer för en effektiv och långsiktig prevention, vård och behandling samt social integration. I dokumentet understryker EU rådet bl.a. patienternas rätt att vara involverade i alla steg av behovsbedömningar och i utformning samt utvärdering av behandlingar med vikten att behålla kvinnoperspektivet.
KSAN kräver att långsiktigheten och kvinnoperspektivet samt patientperspektivet ska bli en del av human vård i Sverige. Vården ska inte döma utan ge kvinnor i beroende kraften att berätta sin sanning. Stärk hälsan för kvinnor i beroende, det är mänsklig rättighet i ett demokratiskt samhälle, en rättighet som inte efterlevs i dag!
av
Ingela Broberg, ordförande, KSAN (Kvinnoorganisationernas Samarbetsråd i Alkohol- och Narkotikafrågor), även aktiv i SIMON:s (Svenska Invandrare mot Narkotika) Kvinnokommitté
Susanne Bergenbrant Glas, ordförande, KLF, Kvinnliga läkares Förening
Nina Eriksson, enhetschef, LP-verksamheten
Alexandra Charles von Hofsten, ordförande, 1,6 miljonerklubben
Lena Flycht, doc. psykiater
Gabriella Svanberg, neuropsykolog
Klaudia Jagne, ordförande, RIFFI (Riksförbundet Internationella Föreningen Fem-Inclusion)
Lotten Sunna, ordförande #Utanskyddsnät