Vi måste våga att lägga oss i våra ungas liv – för att slippa fler knarkande tonåringar, mördade barn och förtvivlade föräldrar, skrev nyligen Jessica Vikberg i en krönika. Thomas Trägårdh, småbarnspappa, gillar anslaget och vill även lyfta arbetsplatsers och mentorers roll.
Bra artikel av Jessica. Sekretesslagen är en total katastrof. Pappors bristande närvaro är ett enormt problem. Speciellt inom vissa kulturer där normen snarare är att pappor antingen sitter på kåken eller inte bryr sig om att ta ansvar för sina barn.
Det enda jag saknar i artikeln är en sak som jag verkligen tror hade förändrat väldigt många människoskildringars liv. Det är att den externa mamman eller pappan – som viktiga mentorer alltså – har nästan helt försvunnit ur den svenska kulturen.
En plats där det fortfarande finns är inom byggbranschen. Vilket är en enorm framgång. Man går in som lärling och får jobba med en mentor som lär upp en.
Att det har försvunnit tror jag beror i huvudsak på ett par saker. Först att vi har alldeles för hårda lagar kring ålder på arbetsmarknaden om vad ungdomar under 18 år får göra. Varför en 14-åring inte ska få stå i kassan, varför ska inte en 16-åring få jobba som rivare. 17 åring inne på Volvo? Eller en 15 åring som diskare på nattklubb. Då pratar jag om vanliga anställningar, inte praktik på gymnasiet.
Det andra är att det finns någon idé om att staten ska utbilda arbetskraften. I alla lägen alltid. Varför inte låta företagen i större utsträckning utbilda sin egen personal med egna helt osubventionerade mentorsprogram? Så får man utbilda sig vidare efter ett par års arbetslivserfarenhet. Då får ungdomarna i högre utsträckning externa föräldrar. Idag är det nästan bara på idrottsföreningar och i religiösa samfund det erbjuds. Näringslivet måste bli bättre på att koppla äldre mer erfarna personer med yngre människor.
Sedan så behövs det en försvarsmakt där alla utan överdrift tjänstgör 1-2 år i. Finns ingen fostrande institution som fått ordning på så många unga vilsna män som försvaret. Dessutom hade det gett hela samhället en tydlig gemensam nämnare där alla känner att man genomgått något tillsammans. Där erbjuds sysselsättning, struktur och en sammanhållning, syskonskapet är inte att underskatta.
Hade normen blivit att man ska jobba på loven och helgerna från 12-13 års ålder hade narkotikamissbruket minskat avsevärt.
av
THOMAS TRÄGÅRDH – tvillingpappa och snickare i Göteborg