”Cannabisboka” – Anne Line Bretteville-Jensen & JØrgen G. Bramness (redaktörer). Universitetsforlaget 2019, 214 sidor, bokmål.

I både Sverige och Norge har det länge rått ett politiskt och folkligt samförstånd kring en restriktiv narkotikapolitik. Efter millennieskiftet har dock den norska narkotikadebatten blivit skarpare och mer polariserad. Den ledde i december 2019 till en utredning presenterades som sett över narkotikapolitiken. Avsikten är att styra om den från juridik och strafftänkande till vård och hälsa. Utredningens förslag innebär bland annat att eget bruk av narkotika fortsättningsvis inte kommer att vara kriminaliserat. Istället ska den som av polis upptäcks med narkotika, som bedöms vara för eget bruk, erbjudas ett samtal med en så kallad rådgivningsenhet och behandling om så behövs.

Samtidigt publicerade en rad framstående norska expert en genomgång av om den vanligaste narkotikan, cannabis, i bokform. De båda redaktörerna för Cannabisboka, nationalekonomen Anne Line Brettenville-Jensen och psykiatrikern och professorn Jørgen G. Bramness, skriver i förordet att ett av syftena med boken är ”att bidra med faktakunskap så att debatten i vilket fall kan bli mer kunskapsbaserad.”

Tillsammans med en rad andra forskare, sociologer, läkare, kriminologer och psykologer ger de ge en heltäckande bild av cannabis:  akuta och långsiktiga effekter, medicinsk användning, cannabis i trafiken, internationella utblickar,  behandling av cannabisberoende,  förebyggande arbete, förändringar i den norska cannabismarknaden, syntetisk cannabis, drogvanor och statistik över narkotikabrott med cannabis.

När jag läser de första kapitlen om den norska cannabishistorien slås jag av skillnaden från de svenska erfarenheterna. Drogen demoniserades mer än i Sverige och betraktades inte alls som någon lättare form av narkotika.

Straffen för narkotikabrott verkar ha varit betydligt högre och de ökade stadigt från 1960-talet och framåt.

Sverige fick däremot tidigt ett injektionsmissbruk av centralstimulantia och en ilsken narkotikadebatt redan på 1960-talet, vilket ledde fram till den beryktade legalförskrivningen av både amfetaminpreparat och opioider 1965 -1967. Cannabis seglade under de åren under radarn i Sverige, medan det misslyckade experimentet med narkotika på recept ledde till en mer varaktig restriktiv inställning hos politiker och debattörer jämfört med Norge. Skillnaden mellan länderna kan också vara att cannabis är mer förknippat med olika subkulturer i Norge.

Idag finns flera inflytelserika lobbyorganisationer för legalisering av cannabis i vårt grannland, vilket ännu inte är fallet hos oss. Vad som är orsak eller verkan kan man diskutera, men Norge har idag gått om Sverige (utom för 15-16-åringar) när det gäller cannabiskonsumtionen.

I sista kapitlet diskuterar Brettenville-Jensen konsekvenserna av en ändrad kontrollpolitik. Hon konstaterar att legalisering av cannabis sannolikt skulle öka bruket. Effekterna av en avkriminalisering är beroende av andra insatser för att stävja missbruk.

Om det blir fler brukare eller om bruket ökar kan det ”upplevas positivt av enskilda, men också öka risken för negativa konsekvenser”, skriver Brettenville-Jensen. Hon ser ändå ganska välvilligt på en avkriminalisering och menar att det också kan få ”positiva effekter för brukarna, deras anhöriga och samhälle.”

Boken är över lag en gedigen genomgång av alla möjliga aspekter om cannabis.

Den bekräftar de risker cannabis för med sig, som det råder konsensus om inom vetenskapen. Läsningen bjuder också på en initierad bild av norsk narkotikahistoria. Redaktörerna lyckas bra i sin ambition att ge en kunskapsbaserad information.