Ärade socialminister Lena Hallengren!

Mitt namn är Renée Besseling, jag är född och uppvuxen i Nederländerna, men bor numera i Lund sedan flera år tillbaka.

Jag vill gärna dela med mig kring mina erfarenheter gällande Trimbos Instituut i Holland, som motsvarar Folkhälsomyndigheten i Sverige.

När drogmissbruket i Nederländerna på 1960-talet ökade var politikerna villrådiga hur man skulle tackla det ökande droganvändandet. Hälsodepartementet i Haag fick uppdrag att komma med förslag. En tjänsteman där blev bjuden på flera konferenser och andra tillställningar där han fick råd om hur den nederländska regeringen skulle kunna tackla problemet. Det visade sig vara drogliberala rörelser som gav råd åt denna tjänsteman.

År 1976 kom en ändring av Opiumlagen, då man indelade narkotika i sådana med acceptabla respektive icke-acceptabla risker. Cannabis föll under kategorin acceptabla narkotika. Efter propagandakampanjer kom skillnaden i medierna att beskrivas som mellan s.k. ”hard” respektive ”soft” droger (på svenska blev det ”tunga” och ”lätta” droger). Politikerna utfärdade sedan riktlinjer. Trimbos Instituut fick i uppdrag att utarbeta detaljerna och föra statistik. Polisen blev villrådig, eftersom de såg drogernas förödande konsekvenser för individen, familjer och samhället.

Fritids- och ungdomsgårdar fick sina “huslangare”. Dessa fick lov att sälja ”mindre mängder” cannabis enligt reglerna, i praktiken gick det hur lätt som helst. Haschkaféerna, i dagligt tal kallade coffeeshops, skapades som en särskild försäljningskanal. De ökade i antal, liksom den olagliga storskaliga odlingen och distribueringen av cannabisprodukter. Odling för eget bruk blev tillåtet, med förevändningen att bättre tillgång till cannabis skulle att hålla ungdomar borta från kriminalitet och andra droger. Trimbos Institutet gav kurser för coffeeshops-ägarna och bidrog till att designa den s.k. harm reduction strategin, som syftar till att lindra skador av droger, inte att stoppa missbruket i sig.

Efter hand blev Nederländerna ett centrum för den illegala handeln med cannabis och många andra internationellt reglerade narkotika. Allt oftare har landet i internationella medier beskrivits som en ”narkostat”, alltså en stat där den centrala förvaltningen förlorat kontrollen över narkotikabrottsligheten och även annan grov brottslighet.

En oerhörd tragisk konsekvens av den nederländska narkotikapolitiken har blivit att familjelivet underminerats.

Jag uppskattar verkligen er tydlighet i narkotikafrågan, särskilt att Du vill försvara det svenska ”konsumtionsförbudet” (kriminaliseringen av olovligt bruk av narkotika). Samtidigt förstår jag att ni är utsatt för en stark lobbyverksamhet med syftet att häva detta förbud.

Min förhoppning är att ni inte går i samma fallgrop som era nederländska kolleger gjorde att då de ändrade sin tidigare repressiva politik till en mycket permissiv politik, som kommit att få stort inflytande i världen. I kontrast mot den nederländska har den svenska restriktiva narkotikapolitiken alltid inspirerat oss som arbetat för rätten till ett drogfritt liv. Detta är något som för barns och ungdomars del regleras i Förenta Nationernas Barnkonvention (artikel 33).

Jag hoppas att du står emot alla försök att luckra upp den restriktiva linjen.

Med vänlig hälsning

RENÉE BESSELING – tidigare president i Europe Against Drugs , idag hedersordförande i nätverket.
Författare till boken: Parents a Natural Preventive Against Drugs The Dutch Experience