Anhöriga till unga drogmissbrukare har erfarenheter och kunskaper som samhället bör ta till vara i större utsträckning, exempelvis vid yrkesutbildning av socialarbetare, poliser, lärare och jurister. Det föreslår Katarina Cnattingius, tidigare ANT-lärare, tillsammans med narkotikaforskaren Jonas Hartelius i en översikt för Drugnews.
Narkotikafrågan är tummelplats för ett stort antal yrken och kunskapstraditioner, som alla skaffar sig vetande inom specifika sektorer. Kemister framställer nya droger, vars effekter prövas av farmakologer. Akutläkare rapporterar om biverkningar, som överdoser eller psykoser. Jurister betänker om nya medel skall ställas under narkotikakontroll. Och så vidare.
Alla har något att bidra med till samhällets insatser. Mest inflytande har juristerna, eftersom de skriver och tillämpar lagar. I andra ändan av spektret över inflytande finns föräldrar och anhöriga till unga på glid. Många föräldrar har fått uppleva att socialarbetare i relation till familjen mer ställer sig på den unge missbrukarens sida och dennes destruktiva beteende, exempelvis genom att hävda att ”han måste vara motiverad” för olika insatser. Det som kan synas vara ett uttryck för terapeutisk respekt kan dock utvecklas till ett omedvetet försvar för missbruksbeteendet.
Föräldrar och anhöriga har under mer än ett halvsekel samlat på sig jordnära erfarenheter av drogintag och allt vad som unga tar till för att skydda sitt drogintag. De har lärt sig att tidigt uppfatta tecken på missbruk och återfall, men även att genomskåda försvarsmekanismer. Deras erfarenheter ger en helt annan grund åt diskussioner kring frivillighet, integritet och samförstånd när det gäller drogtester, tvångsvård med mera.
Om föräldraerfarenheterna inom narkotikaområdet skulle tillämpas vid lagstiftning, utbildning med mera skulle de kunna ge viktiga tillskott till dagligt arbete.
Tre exempel får räcka för att visa på områdets vidd:
1) Markering av riskerna med ”enabling”. Detta är ett begrepp som brukar översättas med ”möjliggörande” och som omfattar all hjälp som gör en droganvändare trygg i sitt drogintag. Det kan omfatta pengar för droginköp, även försvar för drogandet, ända till hushållsservice. Ofta sker det inledningsvis med en förhoppning att allt snart skall vända till det bättre.
Utbildning av yrkesgrupper som möter drogproblem bland klienter och patienter borde understryka vikten av att tillse att det som avsett vara ett stöd eller en lättnad kan utvecklas till ett hinder mot utveckling till drogfrihet. Det gäller allt från insiktsskapande psykoterapi (”nu förstår jag varför jag flyr med droger”) till frikostig läkarförskrivning med narkotikaklassade läkemedel. Kring sådan förskrivning måste kontrollen bli tätare för att hindra överförskrivning, avdrift med mera.
2) De enskilda missbrukarnas centrala roll för att sprida missbruksbeteendet måste lyftas fram som en central faktor. Vi har sett hur droganvändning sprids i kamratkretsar, helt enkelt som ett trivsamt tidsfördriv. Där finns till en början ingen tanke på att det kan leda till ett beroende eller vålla biverkningar. Kamrattrycket och övertalningsargumenten kan vara starka. Kanske enda sättet att hantera detta spridningsmönster kommer att visa sig vara att särskilt straffbelägga initieringen i missbruksbeteende. Idag är detta inte mer straffbart än ringa överlåtelse, trots att initieringen kan bli första steget i en lång beroendeutveckling. Med en sådan bestämmelse skulle samhället kunna fästa ett nytt fokus på den förödande spridningen av drogvanorna som sker utifrån missbrukskretsar.
3) Cannabis personlighetsförändrande egenskaper. Erfarenheter sammanfattade i efterhand tyder på att psykologiska förändringar i varseblivning, tankemönster, empati, social förmåga, och många andra fina men viktiga nyanser i personligheten kan uppträda tidigt för en cannabisrökare. Det kan vara långt innan störningarna blir så tydliga att de diagnosticeras som psykoser, amotivationssyndrom eller liknande och måste åtgärdas inom psykiatrin. Ofta tolkas de första tecknen som pubertetsreaktioner, vilket bidrar till att de verkliga omständigheterna upptäcks först långt senare. Svenska erfarenheter tyder på att det regelmässigt tar två år från att missbrukaren debuterar till dess att någon vuxen upptäcker drogvanorna. Dröjsmålet kan göra det svårt att hejda en allvarlig missbrukarkarriär. En viktig förklaring till att just cannabisanvändning kan pågå länge i det tysta är att många av dess störningar består av bortfall av funktioner och därmed sällan blir lika dramatiska som exempelvis livshotande överdoser vid heroinmissbruk.
Enheter som arbetar med ungdomar borde, när de upptäcker cannabisanvändning, mobilisera ett omfattande batteri av tester, inte bara kemiska för att påvisa aktuellt drogintag. De borde i första hand inrikta sig på närminnet, eftersom ett nedsatt sådant riskerar både reaktionsförmågan i tekniskt krävande miljöer, som samfärdsel, men även inlärningsförmågan i skolan. Båda kan få allvarliga effekter i ett samhälle med allt mer IT, där skärpta sinnesfunktioner krävs både för att utöva ett yrke, men även för att kunna delta i det demokratiska samtalet. Om en elev regelbundet får veta sina resultat under drogfriheten kan det ge positiv återkoppling redan efter en kort tids avhållsamhet. Motargument som att ”jag har nya värderingar nuförtiden” bör uppfattas som försvarsmekanismer.
Föräldrar och anhöriga till missbrukare vet mycket om narkotikaproblem, även mycket som inga andra samlat och systematiserat.
Deras kunskaper och erfarenheter bör nyttjas vid utbildning av olika yrkesgrupper, men även vid lagstiftningsarbete med mera. Det är ett vetande som samhället inte har råd att avstå från.
Av
KATARINA CNATTINGIUS – f.d. ANT-lärare, verksam inom Anhöriga Mot Droger, och tidigare aktiv i Föräldraföreningen mot Narkotika.
JONAS HARTELIUS – är narkotikaforskare.