I tider av hemmaisolering har jag skaffat nya rutiner. Jag joggar varje morgon och äter ovanligt regelbundet. På ”lunchrasten” klockan 14 tittar jag på Folkhälsomyndighetens presskonferens. Jag har lagt av med smink, smycken och strukna skjortor under arbetet vid köksbordet och gillar att jobba i slappa klänningar.

En rutin är att prata med mina föräldrar i telefonen varje förmiddag runt halv elva. Det händer för mycket på kort tid som påverkar dem när allas vår värld krymper och oron ökar. Jag tycker inte om känslan att inte veta när vi kommer ses igen, på mammas födelsedag i maj, på pappas födelsedag i juni, till midsommar?

Min dotter fick fly London, där hon tänkt bo ett längre tag. Hennes nya rutin, sedan hon kom hem med feber, är att hon lagar muffins på nätterna. Annars sover hon och förklarar att det känns som hon har en glasskärva i lungorna. Vi förundras över att både prins Charles och premiärminister Boris Johnson kunde drabbas av covid-19.

Beträffande lungor så är rökning inget som gagnar sjukdomsförlopp i coronatider. Tvärtom. Det vore en win-win att förmå rökare att lägga av nu.

Jag pratar med en kollega på Tullkriminalen.
Tänk om samhället passade på nu att fånga upp cannabisrökare med information om hur man enklast slutar. De kanske är mer lättmotiverade nu, för att det blir värre för dem om de drabbas? För att det kanske är svårt att få tag på varor och de blivit dyrare. De kanske klarnar i huvudet och kan ta bra beslut när de inte får tag i grejer lika lätt?.

Jag försökte se det positiva i att de som smugglar narkotika har fått problem när gränserna stängts. Och att de som langar och håller på eller redan fastnat i narkotikaberoende kanske lägger av nu och gör något fint av livet istället.

Tänk om världen på vissa sätt blir en bättre plats på andra sidan corona-pandemin?

Min kollega avbryter mig: ”Det är en söt dröm du har, men…”. Sedan förklarar han att de yrkeskriminella inte lägger av, men under en period får arbeta hårdare för att hittat nya modus (smuggelmetoder).

Men att även ”brorsorna” i Nordstan börjat armbågshälsa, det inger i vilket fall mig något slags hopp om att alla går att övertyga om konsekvenserna är påtagliga.

Jag pratar med människor som tycker det är jobbigt att vara isolerade i sina vackra sommarhus i kustsamhällen och hör på nyheterna om bofasta som inte vill ha dem där. Jag tänker att det finns grader i helvetet när jag hör om äldre svensksomalier som dör i Covid-19, kanske delvis för att de bor tätt och tillsammans med barn och barnbarn i Järvaområdet utanför Stockholm.

Skolpersonal våndas för att skolor i utsatta områden ska stängas eftersom en del av deras elever äter sitt enda lagade mål mat om dagen i skolan.

Jag undrar varför vi inte sett till att barn har hem där de får mat eller varför vi inte har sett till att nyfödda bäbisar inte bor på madrasser på golvet tillsammans med syskon, föräldrar och äldre släktingar i trånga lägenheter. Jag undrar varför det överhuvudtaget finns utsatta områden år 2020?

Jag hör att Amelia Adamo och andra 70-plusare börjar inse att det är för deras skull de ska lyssna på statsepidemiolog Anders Tegnell. Jag märker att partybrudarna i mitt facebook-flöde har slutat lägga ut bilder när de halsar öl av märket Corona på krogen.

För om både premiärministrar, prinsar och hockeyproffs kan smittas då kan ju precis vem som helst drabbas. Jag blir skrämd när jag hör Donald Trump berätta att det nog kommer vara över till påsk som om han var virusexpert och inte president, (han tvingas sedan backa gudskelov).

Min dotter börjar friskna till från trolig covid-19 och har börjat sortera sina kläder. Jag sorterar en massa i huvudet under mina joggingturer: jobb jag ska göra under dagen, jobb jag ska göra efter corona, släktingar jag ska ringa, kompisar jag vill träffa så fort det går.

Den nya kvällsrutinen att stå på balkongen och klappa händerna i en minut för vår sjukvårdspersonal känns fin och jag hoppas att de ger dem styrka att veta att vi högaktar dem.

Innan jag somnar på kvällen och försvinner in i mina söta drömmar om en bättre värld efter corona, så sorterar jag skjortor i huvudet. Jag tänker på den ljusblå skjortan som jag hade på vårt senaste redaktionsmöte och den mörkblå som jag hade när jag diskuterade cannabis till frukostmackan med Tegnell i TV4:as frukostbuffé en morgon i covid-19:s begynnelse. Jag tänker på den grönprickiga skjortan jag hade på skolan i Hässelby innan vårens alla föreläsningar sköts upp och att den vita knytblusen blir bra om jag får möta justitieministern till slut.

Jag slumrar in och en natt drömmer jag att Anders Tegnell sommarpratar och att han säger att det känns bra att vi nu har den helt ofattbara corona-tiden bakom oss.

av

JESSICA VIKBERG
– tjänstledig tullare och ordförande för Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle