Riksdagens socialutskott vill att regeringen utvärderar narkotikapolitiken. Det är inte första gången den i så fall ses över och det i en kampanj driven i media och av politiker som präglas av historielöshet. En fobi för arkiven som skulle kunna kallas ”Arkivofobi”, skriver Jonas Hartelius.
Under senare tid har narkotikadebatten tagit nya vändningar. Målsättningen ”ett narkotikafritt samhälle”, som riksdagen antog 1978, har ifrågasatts. Narkotikapolitiken i dess helhet ska utredas.
Som vanligt är detta en kampanj som drivits av och i massmedierna. Många inlägg har präglats av historielöshet.
Ett nytt inslag i narkotikadebatten är vad skulle kunna kalla ”arkivofobi”. ”Fobi” innebär skräck för något specifikt, t.ex. trånga rum (klaustrofobi). Begreppet ”arkivofobi” skulle närmare bestämt syfta på skräck för att studera och hämta kunskap ur gamla arkiv, bibliotek och liknande samlingar. Ett resultat blir att man skriver och debatterar utan att studera vilka analyser och erfarenheter som äldre medarbetare, kolleger och andra samlat, inte ens inom egna led. Detta är en ny form av historielöshet.
Arkivofobi synes nu ha fått insteg inom två sektorer, nämligen journalistik och riksdagsarbete. Dagens Nyheter hade den 18 december 2018 en osignerad ledare där man betecknade professor Nils Bejerots analyser i narkotikafrågan som ”vidskepligheter”. Man hade kunnat undvika den fadäsen genom att gå tillbaka till sitt eget arkiv och läsa vilka uppskattande reportage man publicerat under den tiden Bejerot levde. Man hade kunnat citera minnesrunorna av Svante Nycander eller Lars Gyllensten från 1988. Det hade skapat en annan grund för framställningen. Men arkivofobin kom emellan.
Nu har Svenska Dagbladet kritiserat det offentliga mot målet ”ett narkotikafritt samhälle” (15/2 2020). Noteras bör att SvD, under den tiden då svensk narkotikapolitik vände till en mer restriktiv linje, var ett viktigt debattforum för restriktiva röster.
Riksdagsledamoten Anders W. Jonsson (C) har hängt på, (SvD 15/2 2020). Han visar ingen förståelse för hur en restriktiv linje kan hejda missbruk på ett tidigt stadium. Han verkar tro att det inte finns något historiskt och empiriskt underlag för svensk narkotikapolitik. Han verkar inte ens ha kollat upp i riksdagsbiblioteket vad som hände under den tid som hans partikamrater i riksdagen Rune Torwald respektive Rune Gustavsson stramade upp svensk narkotikapolitik åren kring 1976. Torwald var en av debattörerna i februari 1976 vid riksdagsinterpellationen (väckt av Thure Jadestig, S) om de nederländska strävandena att mer eller mindre legalisera cannabis.
Då bidrog deras inlägg till att driva på för att till slut få socialministern Sven Aspling (S) att utfästa sig att Sverige inte skulle godkänna några ändringar i Förenta Nationernas narkotikakonventioner som skulle göra det möjligt för Nederländerna eller andra stater att legalisera handeln med cannabis.
År 1978 var socialministern Rune Gustavsson (C) den som i en proposition införde målsättningen ”ett narkotikafritt samhälle”. Det definierades som ett ”samhälle fritt från narkotikamissbruk (icke-medicinskt bruk av narkotika)”. Det är den enda definitionen som är förenlig med FN-konventionernas krav på att begränsa den tillåtna användningen av internationellt reglerade medel till medicinska eller vetenskapliga syften. Under Gustavssons tid initierades också en landsomfattande kartläggning om narkotikamissbrukets omfattning (”UNO”).
I riksdagsbiblioteket finns alla de internationella konventioner som styr svensk narkotikapolitik. Riksdagsbibliotekets synnerligen kompetenta personal kan på kort tid ordna fram den grundläggande folkrättsliga dokumentationen inom narkotikaområdet.
I riksdagsbiblioteket finns dessutom en rad utredningsbetänkanden som steg för steg utvärderat och utvecklat svensk narkotikapolitik. De har främst haft juridisk inriktning och tillkommit efter nya prejudikat. Eftersom juridiken är en egen och mycket inflytelserik vetenskap i samhällsutvecklingen ingår de också i hittillsvarande forskning om den svenska narkotikapolitikens utveckling.
Nu efterfrågade utredning kommer att bli den 25:e i ordningen av kommissioner, ledningsgrupper, beredningar m.m. sedan den första som var Narkomanvårdskommittén med fyra betänkanden (1966–1969). Under senare tid har utredningarna behandlat bl.a. synnerligen grova narkotikabrott resp. klassificering av nya psykoaktiva substanser.
Pratet om att den svenska narkotikapolitiken nu ska utvärderas för första gången är således nonsens. Återkommande har den utvärderats styckvis. Dock kan man beklaga att utredningsetablissemanget inte dragit de nödvändiga slutsatserna som fordras för att implementera FN:s narkotikakonventioner fullt ut.