Vänsterledaren Jonas Sjöstedt tycker det är dags att avkriminalisera narkotikaanvändning för att försöka stoppa gängvåldet. Men det skulle inte minska våldet och drogmarknaden, utan samhället berövas ett av få instrument att ingripa tidigt mot missbruk, skriver drogdebattören Sven-Olov Carlsson.
Jonas Sjöstedt (V) dammar nu av partiets gamla kongressbeslut från 2008 om att avkriminalisera själva bruket av narkotika. Han har tidigare inte verkat vilja driva frågan, men säger nu till SvD att han vill avskaffa konsumtionsförbudet för att stoppa gängvåldet (SvD 13/11-2019).
Men ett sådant steg om det genomförs kommer att beröva samhället ett av dess få fungerande instrument då det gäller att upptäcka och hejda missbruk på ett tidigt stadium. Det kommer också att skapa en ”fri” zon där ringa innehav kan komma att anses vara för ”eget bruk” och därmed hålla småhandeln vid liv.
Sjöstedt förbiser viktiga fakta:
- Att spridningen av olovligt bruk av narkotika sker nästan helt av etablerade missbrukare, som drar in noviser i missbruksvanorna. Spridningen sker under de första åren efter den egna debuten då effekten/upplevelsen är positiv.
- Att det kan ta upp till ett par år innan skola, socialtjänst eller sjukvård får vetskap om unga människors missbruk. Man ska således inte förvänta sig att dagens system vid en avkriminalisering skulle fånga upp missbrukarna på ett tidigt stadium.
- Att polisens gatulangningsgrupper och liknande insatsteam är de lokala grupper som har bäst kunskaper om den lokala missbrukarpopulationen. Åtskilliga av dem som grips för olovligt bruk är okända för socialtjänsten.
- Att Förenta Nationernas barnkonvention, som blir svensk lag den 1 januari 2020, ålägger de anslutna länderna (artikel 33) att skydda barn mot narkotikamissbruk och narkotikahandel. Att då tillåta olovligt bruk och hantering runt detta skulle innebära ett fjärmande från detta åtagande. Risken för spridning skulle öka.
Åtskilligt behöver förstärkas i svensk narkotikapolitik, bland annat skolans förebyggande insatser, samordningen mellan olika myndigheter, tullens och polisens hejdande av inflödet av narkotika.
Istället vill Sjöstedt fridlysa bruket av narkotika och därmed ökas ju tillgängligheten. Men det är obetänksamt att beröva den svenska narkotikakontrollen ett av de få instrument som når ut i narkotikahanteringens yttersta vrår och ger möjligheter att upptäcka och hejda det enskilda missbruket.
Målet ”ett narkotikafritt samhälle” antogs av riksdagen 1978. Det avser ett samhälle fritt från missbruk (icke-medicinskt bruk) av narkotika. Det är en målsättning som är förenlig med FN:s narkotikakonventioner. Enligt 1961 års konvention (art 4.1.(c)) skall anslutna parter begränsa hanteringen av reglerade medel (d.v.s. internationell narkotika) till ”uteslutande medicinska och vetenskapliga syften”. I detta ingår även ”bruk” (”use”). Målet ”ett narkotikafritt samhälle” är således ingen dröm, utan ett folkrättsligt åtagande sedan många år. Målet hindrar inte korrekt medicinsk användning.
Sverige har aldrig haft ”krig mot knarket” som målsättning för narkotikapolitik eller narkotikabekämpning. Den strategin går tillbaka till den amerikanske presidenten Richard M. Nixon med spår ända tillbaka till president John F. Kennedy. I Sverige har däremot de projekt för narkotikabekämpning som utvecklats i vårt land haft helt annat fokus, nämligen att bekämpa hela den illegala drogmarknaden. Under de perioder som specifikt svenska projekt och satsningar (polisoffensiven 1969, gatulangningsgrupper från tidigt 1980-tal, ravekommissioner från 1990-talet m.fl.) genomförts har fokus legat på att bekämpa efterfrågan.
Ty det är denna som driver den illegala drogmarknaden. Och det är på denna nivå som polisinsatser kan få allmänpreventiv effekt. Insatserna har också vid utvärderingar visat sig framgångsrika.
Ökningen av den höga dödligheten hos svenska narkotikamissbrukare under senare år är till mycket stor del ett resultat av överförskrivning av opioider inom narkomanvården. Den visar att narkotikakontrollen behöver tätas till även på den medicinska sidan.
Det är inte bara missbrukarna som drabbas av drogerna. Ifall man vågar skärskåda narkotikapolitikens ibland oförmåga och ointresse att hejda det enskilda missbruket framstår det klart att de som också drabbas av missbrukets konsekvenser är barn, syskon, föräldrar och andra anhöriga. Men även kompisar som dras in i missbruket, grannar, arbetskamrater och andra som får leva med hot, brott, strul och problem i relationer. Dessa drabbade grupper tvingas ofta att lida och fördra utan möjligheter att påverka missbrukets konsekvenser.
Jonas Sjöstedt kan rimligen inte själv tro att våldet i samhället skulle minska om narkotikan släpps fri för eget bruk.