Sverige har gjort stora ansträngningar för att förebygga och hejda narkotikamissbruk. Mycket har fungerat väl. Exempelvis ligger andelen ungdomar som har prövat narkotika väsentligt lägre i Sverige än i många andra länder.

Ändå är resultaten bristfälliga. En orsak är, enligt vår bedömning, bristande samordning. Det kan ha olika orsaker: oklara mål, överlappande ansvar, kommunikationsproblem, sekretessregler, felaktig resursfördelning m.m.

Samordningen måste bli bättre. Låt oss peka på några vägar:

►1. Tätare narkotikakontroll. Konsumtionsförbudet innebär att olovligt bruk av narkotika (”missbruk”) inte är tillåtet. Det har en normerande effekt. Det gör det möjligt för polisen att upptäcka ett betydande antal missbrukare som tidigare har varit okända för bl.a. socialtjänsten, vilket ger möjlighet till tidiga vårdinsatser.

Men samarbetet mellan polis och socialtjänst behöver förstärkas. Sedan 2004 samarbetar i Stockholm polisen, Region Stockholm och jourverksamheten vid Maria ungdom (MUMIN). Syftet är att ungdomar tidigt ska få behandling. Modellen har slagit väl ut och bör kunna spridas till andra kommuner.

Avkriminalisering och legalisering föreslås nu från olika håll, men det skulle uppmuntra narkotikaanvändning. Många som förespråkar legalisering av cannabis tonar systematiskt ned riskerna. Forskning visar tydligt på de negativa konsekvenser som regelbunden användning innebär, t.ex. ökad risk för beroende, psykoser och våldsanvändning.

Ett argument som används för legalisering är att det skulle rycka undan grunden för illegal handel. Men vi utgår ifrån att få tänker sig att cannabis ska kunna säljas legalt till unga. Det innebär att det även efter legalisering kommer att finnas en stor illegal marknad.

Därför bör konsumtionsförbudet finnas kvar. Men en tätare narkotikakontroll behöver också omfatta receptförskriven narkotika. Sådan svarar idag för omkring hälften av dödsfallen i narkotikaöverdoser.

►2. Behandlingskedjor. Det skulle idag behövas effektivare behandlingskedjor, som innefattar allt från aktiviteter vid tidig upptäckt av missbruk till slutna vårdformer för de svårast belastade missbrukarna. Men det kräver att skolans, socialtjänstens och sjukvårdens insatser samordnas. Genombrott av sekretess bör kunna tillåtas för att förbättra samordningen.

Antalet personer som får öppna insatser har under tio år minskat med över tio procent och antalet personer med frivillig institutionsvård med så mycket som 30 procent. Det är positivt att tillgången till medicinsk underhållsbehandling för heroinister har ökat, men det har inte matchats av möjligheter till rehabilitering och andra insatser inom socialtjänsten. De måste åter förstärkas.

För att öka motivationen för behandling och drogfrihet behöver påföljderna vid missbruk ses över. Vård och behandling måste alltid vara huvudalternativet. En straffrättslig påföljd står inte i motsättning till det. Rätt utformad kan den tvärtom vara ett stöd.

Det är angeläget att minska narkotikadödligheten och det kräver flera olika insatser, t.ex. begränsningar i den legala läkemedelsanvändningen, skärpta åtgärder mot illegal införsel och ökad tillgång till Naloxon, ett motgift mot opioidöverdoser.

►3. Bekämpning av narkotikamarknaden på alla nivåer. I anslutning till de många dödsskjutningarna under de senaste åren har en insikt vuxit fram att den illegala marknaden närmast missbrukarna måste bekämpas för att hejda penningflödet.

Tyvärr har arbetet mot narkotika under senare år inte varit prioriterat hos polisen. De särskilda narkotikaenheterna har avskaffats och kompetensen försvagats. Inom ramen för det ovan nämnda MUMIN-projektet samarbetade tidigare polis och socialarbetare även på fältet. Det samarbetet har minskat på grund av polisens neddragningar. Enligt polisens nya strategi ska frågan nu åter ges högre prioritet.

Polisen måste, tillsammans med tullen, reducera tillgången på narkotika, bekämpa den öppna droghandeln, inte minst den som sker via nätet, och samtidigt utveckla sitt samarbete med aktörer i lokalsamhället. Förhoppningsvis kan MUMIN-modellen med fältsamarbete mellan polis och socialtjänst återupptas och spridas.

►4. Internationella insatser. Sverige har ett gott anseende inom den internationella narkotikakontrollen. Från 2020 blir Sverige dessutom åter representerat i FN:s narkotikakontrollkommission. Sverige bör där driva på den internationella samordningen, t.ex. så att nya psyko-aktiva substanser samtidigt ställs under kontroll i alla länder och så att nya modeller inom analys, prevention och terapi sprids.

Genom att fokusera samordningen på praktiska insatser av detta slag bör det vara möjligt att få bättre verkan av alla de resurser som samhället satsar på att förebygga och hejda narkotikamissbruk och narkotikabrottslighet.

• Fotnot: Artikeln publiceras även på Aftonbladet debatt.

Av
BENGT WESTERBERG – tidigare socialminister

SVEN-OLOV CARLSSON – tidigare Internationell President, World Federation Against Drugs