Nyligen kunde vi i SVT se en dokumentär om drogkartellernas i Mexiko framfart och kokainets väg från Colombia via Mexiko till Manhattan i New York. Som del i en internationell utveckling rapporterar nu Rättsmedicinalverket om en kraftig ökning av kokainanvändningen också i Sverige.

Drogkarteller och liknande organisationer har tagit sig in på så skilda fält som människosmuggling, könshandel, handel med utrotningshotade djur och plundrade antikviteter, spel, utpressning. Om man förfogar över ett kraftfullt våldskapital, extremt rymligt eller obefintligt samvete och breda kontakter i samhället kan man snabbt etablera sig inom nya sektorer.

Den globala narkotikakapitalismen har skapat sig egna sfärer och ledningsmodeller, vilket gjort den till en ekonomisk och politisk maktfaktor. Framväxten av nya globala brottstrukturer innebär också att kriminella skaffat sig nätverk som gör det möjligt för dem att skifta varor och tjänster när tidigare utbud blir mindre lönsamt.

Erfarenheterna från Kina under 1800-talet av en fri handel med opium var den viktigaste grunden till 1900-talets narkotikakonventioner. Kinas stora uppgörelse med opiumrökningen 1951 – 1953 fick miljontals opiumrökare att upphöra med sitt missbruk. Allt sådant var inriktat på att beskära narkotikahandelns makt.

Narkotikakapitalismen utreds i den allmänna debatten alldeles för ytligt. De som ser narkotikahandeln endast som en marknad utan komplikationer har en alltför förenklad analysmodell.

Särskilt svårt synes det vara för dem att förstå rus- och beroendemekanismer, psykiska störningar och liknande effekter på personlighet och samhällsliv av konsumtionen. Sådana effekter gör att narkotika och andra droger inte kan säljas fritt utan att vålla allvarliga störningar inom olika sektorer i samhällslivet.

En rad samhällsfunktioner är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknaden. Det gäller bl.a. rättsväsendet, miljöskyddet samt barns trygghet och rättigheter. Narkotikahandeln hör till denna grupp, allt sedan den första internationella opiumkonventionen ingicks 1912. Narkotikakontroll är ett internationellt projekt som styrs av folkrätten.

Ur detta perspektiv är det minst sagt beklämmande att sjunde AP-fonden investerat i två cannabisbolag på en snabbt växande drogmarknad i Kanada. Fyra miljoner pensionssparande svenskar i populära sparformen Såfan har därmed blivit delägare i cannabisaktier.

Det finns gedigen ekonomisk kunskap om ”marknadsmisslyckanden” (”market failures”), alltså områden som marknaden inte själv förmår hantera utan vådliga konsekvenser för samhället. Det finns metoder för att räkna på skadorna och störningarna av olika missbruk. Men den största utmaningen ligger i att skapa metoder för att tydliggöra störningar som är svåra eller omöjliga att skatta i ekonomiska termer. Då måste man fråga sig exempelvis vad det betyder för ett lands utveckling att ett omfattande icke-medicinskt bruk av narkotika hotar ungdomars utveckling, samhällskulturen, den öppna åsiktsbildningen och andra ovärderliga faktorer. Här behövs ett grundligare skärskådande av samhällseffekterna av narkotikans effekter i deras fulla bredd.

Sedan mer än 100 år utgör narkotikakontrollen ett samarbete inom världssamfundet i syfte att snävt begränsa marknaderna för narkotika. Erfarenheterna från Kina på 1800-talet avskräcker fortfarande.

Det bör de ha i åtanke som argumenterar för fria marknader med cannabis och annan narkotika. Slutsatsen måste bli att det är samhället och inte marknaden som ska sköta narkotikakontrollen.

• Fotnot: Debattartikeln har även publiceras i Upsala Nya Tidning.

SVEN-OLOV CARLSSON
projektledare Prevent, don’t promote.
fd Internationell President för World Federation Against Drugs