Det var Mariadagen, den 28 februari. Jag, som heter Maria i andranamn, fann mig denna dag 2019 sittandes mellan två Marior på en hearing i Socialutskottet. Maria Nilsson, som jag känt ett tag, satt på min vänstra sida. Hennes son var grav narkoman i tonåren. Tack vare Marias envishet och att hon till sist tog till SVT och reportern Anna-Klara Bankel, är han frisk i dag.

Maria Wass, på min högra sida tog även hon till det enda vapen hon hade kvar vilket var Kalla fakta i TV4. Men det värsta hann hända och Oskar dog i oktober 2018. Förra året. Fyra månader sedan. Hur orkar hon andas, tänker jag. Och kämpa för andra?

Under dagen möter jag många mammor, en storasyster, gudfar och ett par pappor, i samma situation som mina vänner Mariorna. En av dem är Tina Eklund vars son Björn dog förra året. ”Rädda nästa mamma” var en av hans sista önskningar.

Under hearingen får vi lyssna på andras erfarenheter, på bra exempel på lösningar som exempelvis Eskilstuna, där man arbetar med hela samhället för att hela människor.

Socialminister Lena Hallengren håller ett engagerat inlägg om att vi förstås måste finna lösningar för att spara liv. SiS generaldirektör Jan-Eric Josefsson skruvar på sig när han får frågor om hur det är möjligt att personer med narkotikaproblem förvaras, men inte behandlas på SiS-hem där människor oavsett bakgrund exponeras för droger.

Efter hearingen möts mammorna utanför. Eva Dozzi, som likt en urkraft tillsammans med Eva Andersson-Wilks, dragit igång denna möjlighet med hearing och möte med socialminister har även ordnat så att promenaden mellan riksdagen och Socialdepartementet blir en demonstration. Mamma efter mamma plockar upp sin skylt med födelsedag och dödsdag på just sitt älskade barn eller med andra starka budskap.

Tilde, Evas dotter, har ordnat med kaffe och mackor som värmer medan tårar torkas.

Bilden av människorna i tåget fångades i min näthinna för alltid, men fångades även av Rapport, radio, TV 4 och Uppdrag Granskning som följde oss under dagen.

”Rädda Sanne” står det på Eva och Tildes skyltar. Sanne som vi kunnat följa i Uppdrag granskning är deras dotter och syster. Eva lämnade över en namninsamling på närmare 7000 namn för kravet på ansvarsfördelning där missbrukare med psykiska problem inte ska kunna skickas ut på den kalla hårda gatan istället för att tas om hand.

Jag tänker att den som inte har psykiska problem före ett narkotikaberoende lär få det under resans gång, så varför vänta med att rätta till något som kan rädda liv?

Många är vi som vill prata med socialminister Lena Hallengren. Maria Nilsson förklarade koncist hur socialtjänsten i hennes sons fall, verkade värna mer om sin budget än om sonens liv. Maria Wass brast i gråt när hon skulle redogöra för socialministern om hennes sons korta liv. Isabell Tomlinson överlämnade tavla hon målat efter att dottern Nicoles begick självmord på rättspsyk. Mitt budskap till Lena Hallengren var att se över utbildningen för socionomer. Gör kunskap om beroendeproblematik obligatorisk och gör den relevant.

Jag ser fram emot Uppdrag gransknings program om gårdagen. Får du mer gjort än ansvariga politiker?, frågar jag Anna-Klara Bankel innan jag lämnar Socialdepartementet, med tanke på att medier måste lyfta ämnet för att något ska hända.

Jag gråter mer nu än vad jag gjorde i torsdags.  Det var de anhörigas möjlighet. När jag försöker sätta mig in i deras situation tänker jag ”tur att de orkar, men hur orkar dom?”

av

Jessica Maria Vikberg
förbundsförande Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle