Det finns numera ett rätt stort antal böcker som på vetenskaplig grund är starkt kritiska mot de nya läkemedlen mot psykiska sjukdomar. Bland annat av den danske läkaren och forskaren Peter Gøtzsche, den amerikanske vetenskapsjournalisten Robert Whitaker och den brittiska psykiatern Joanna Moncrieff.

Alla tre hänvisar ofta i sina verk till en ännu större auktoritet på området än de själva; den nu 82-årige amerikanen Peter Roger Breggin. Han har över femtio års klinisk erfarenhet som psykiatriker och har publicerat åtskilliga vetenskapliga artiklar plus ett tjugotal fackböcker om psykiatri. Att sluta med psykofarmaka, med undertiteln Handbok för förskrivare, behandlare, patienter och deras anhöriga (översättning av Ulrika Junker Miranda, Karnelval förlag, 412 sidor), är hans första bok som översatts till svenska.

Breggin menar att psykofarmaka – antidepressiva, lugnande, ångestdämpande, sömnmedel, opioider, antipsykotika, stimulantia mot ADHD eller litium mot bipolär sjukdom – ibland kan vara till nytta, men bara på kort sikt. Fortsätter medicineringen uppstår problem som för vissa patienter blir katastrofala.

Budskapet i boken är att alla sådana mediciner ska sättas ut. Det finns bättre behandlingsalternativ. Att upphöra med psykofarmaka kräver dock hjälp från en erfaren behandlare.

Farliga abstinenssymtom kan uppstå som är svåra att skilja från ett återinsjuknande. Eftersom medlen är beroendeframkallande krävs specialkompetens även av det skälet. Familjen måste alltid involveras för att en långvarig medicinering ska kunna avbrytas. Breggin menar, till skillnad mot många andra beroendeexperter, att även antidepressiva (”lyckopiller”) kan ge ett beroende.

Ett viktigt begrepp i boken är läkemedelsförtrollning, intoxikationsanosognosi. Det innebär att patienten inte själv märker att han eller hon mår sämre och fungerar sämre.

Boken är ett tungt och synnerligen gediget inlägg i debatten om beroendeframkallande läkemedel.