Detta perspektiv har förskjutit forskningens fokus från primär och sekundär prevention till etablerad och kronisk narkomani. Primär prevention har fokus på vad som kan göras för att förhindra någon att börja använda narkotika. Sekundär prevention riktas på insatser för att tidigt stoppa en påbörjad narkotikakonsumtion innan beroendefasen har gripit fast nybörjaren.

Det är inte märkvärdigt att forskningsinriktade beroendeläkare har detta ensidiga perspektiv på slutstadiet i beroendesjukdomen. Deras patienter är praktiskt taget uteslutande människor med kronisk narkomani. Det uppseendeväckande är i stället att forskning, som bedrivs av specialister på socialt arbete, har fastnat i samma forskningsfälla.

De sitter i dag i samma bås som sina kollegor inom facket forskande beroendeläkare. Därmed har forskarna slagit knut på forskningen.

De kan inte längre förse samhället med ny forskning om hur narkomani sprids till nya individer eller hur man ska kunna förebygga detta eller förse samhället med statistiska data på detta område.

Tidigare narkomaniforskning i England och USA har haft en annan och mera dynamisk utgångspunkt i hur narkomanispridningen sker till nya individer och vilka som är huvudpersonerna i denna för narkotikapolitiken förlamande aktivitet.

Det kan enkelt ske genom att forskarna intervjuar etablerade narkomaner om när narkotikadebuten sker och vilka personer som är huvudaktörer i spridningen av beroendesjukdomen. Detta perspektiv missar svensk och nordisk narkomaniforskning helt i dag.

Samhällets polisiära aktiviteter, både i Norden och i övrigt på det internationella planet, går ut på att fånga in de stora langarna och deras finmaskiga försäljningsnät, därför att de förser narkomanerna med den åtråvärda vara som de narkotikaberoende vill ha. Detta är viktigt och bra. Men det stoppar aldrig spridningen av narkomanin till nya narkotikadebuterande konsumenter.

Skälet är enkelt. Det är inte de professionella narkotikalangarna som lyckas förmå personer som aldrig använt narkotika till att börja med detta. De professionella langarna kommer in på ett senare stadium, när den nya narkotikakonsumenten kräver en jämn tillförsel av narkotika.

Tidigare engelsk och amerikansk forskning har visat hur det i själva verket går till vid narkotikadebuten. Det absolut vanligaste är att en nyligen etablerad narkotikakonsument delar med sig av den åtrådda varan till nära kompis eller kompisar.

Varan säljs inte första gången. Den erbjuds gratis för att också kompisen ska få vara med om den fantastiska upplevelsen av ett narkotikarus.

Att erbjuda ett narkotikarus är inte enligt lagen ett brott. Däremot är innehavet av narkotikan ett brott. I Sverige är även konsumtionen ett brott – s.k. olovligt bruk. Men den som erbjuder narkotikan gratis till en kompis har inte begått ett brott, bara den som konsumerar varan. Alltså fördelas den brottsliga aktiviteten lika mellan den som innehar narkotikan och den som har accepterat erbjudandet att pröva varan. Brottsligheten har så att säga blivit jämlik.

Under alla år från 1966, då jag gjorde mina första lärospån i detta ämne, och senare har jag frågat både aktiva narkomaner och före detta narkomaner om situationen kring debuten och nästan alltid fått svaret, att första gången var det en kompis som erbjöd narkotikan – inte en professionell langare.

Bara ett exempel från en liten stad i Schweiz, där jag deltog i en debatt för många år sedan: Efter debattens slut kom en ung man, 22–23 år, fram till mig och sade att han inte hade hört tidigare om de saker jag hade talat om. Jag passade på att fråga honom om vem som hade erbjudit honom hasch första gången. Han svarade: ”Det var min scoutledare”. Alltså en nära kamrat som han hade förtroende för och som han litade på. Inte någon okänd person som ville sälja något och tjäna pengar på det.

Med denna kunskap är det lätt att ringa in vem det är som sprider narkomanin, dvs. beroendesjukdomen till nya debutanter. Det är de relativt nyetablerade narkomanerna som står för detta dynamiska och helt avgörande skede av spridningsmönstret.

Amerikansk forskning har till och med preciserat i vilket stadium den aktive spridaren av sjukdomen befinner sig. Det är efter den egna debuten fram till 10–12 månader efter den tidpunkten – men inte sällan upp till två år efter debuten.

Därefter avtar denna aktiva spridning av naturliga skäl. Narkomanin förändrar efterhand den nye debutanten till en person som omgivningen börjar uppfatta som en etablerad narkoman. I synnerhet nära kompisar förstår detta och hajar till och tvekar inför erbjudandet från en etablerad narkoman – även om de känner varandra väl sedan tidigare.

Hela denna avgörande dynamik för spridningen av beroendesjukdomen döljs för allmänheten och förnekas ofta av framträdande forskare. Skälet är att det inte känner till detta förlopp, eftersom de aldrig frågat efter detta eller forskat i det eller orkat läsa in sig på den internationella forskningslitteraturen.

Dagens svenska och nordiska forskare är helt enkelt omedvetna om den epidemiska spridningsfasen av narkomanin. För samhället är denna okunskap förödande.

Samhället får ingen information om hur viktig primär prevention och sekundär prevention är för att begränsa eller stoppa spridningen av beroendesjukdomen narkomani.

Forskarna i Sverige och Norden har i stället riktat rampljuset på hur man ska kunna hålla de etablerade narkomanerna, som har ett kroniskt narkotikaberoende, under armarna och hjälpa dem att överleva, även om de fortsätter att använda narkotika.

Forskarna borde i stället genom sin forskning hjälpa samhället att i största möjliga mån begränsa eller stoppa spridningen av beroendesjukdomen till nya personer som också får ett kroniskt narkotikaberoende.

Med andra ord har forskarna fastnat på individnivån i problemet och missat samhällsnivån. Forskarnas förenklade stridsrop är numera: Mera ”Harm reduction”. Men de kommer inte med några konstruktiva svar på frågan hur ett narkotikaberoende ska kunna botas eller lösningar på detta problem och de ger inte heller utrymme åt en diskussion om vad som krävs för att patienterna ska bli drogfria.

Samhället måste därför börja efterfråga forskning om primär och sekundär prevention inom narkotikaområdet. Forskarna själva har inte kommit på tanken att detta är en viktig kunskap som samhället behöver.

• Fotnot: Artikeln tidigare även publicerad i tidningen Blå Bandet september nr 4-2018.

av ROLF BROMME
författare, föreningsaktiv och sjukvårdspolitiker (Liberalerna)