”Skräckpropaganda funkade på 70-talet”

Hon sög i sig alla läskiga historier om knark och föreläste som högstadieelev om droger. Drugnews medarbetare Katarina Johnson – idag mamma till två barn – funderar kring ”knarkbajs”-argumenten.

Katarina Johnson
Katarina Johnson

Till föräldraskapets vedermödor hör hur man ska varna barnen från allt från fula gubbar till droger. Jag kan ju icke tillämpa de metoder som jag själv fostrades med, tiden är en annan idag än på sjuttiotalet då jag växte upp. Och jag vet att det sägs att skräckpropaganda inte funkar, men jag är ett bevis på motsatsen.

Oj vad jag sög i mig av alla läskiga historier om knark, som jag fasade för detta hemska!

Tog man minsta lilla så var man fast för evigt och skulle dö på Plattan (eller möjligen på en skitig offentlig toalett) med en kanyl i armvecket. Tänderna skulle vara ruttna (de få som inte ramlat ut) och man skulle strax innan döden vara 27 år men se ut som 85. Sådan var min bild och när jag i åttan skickades som klassens representant på ett ANT-läger så var det jag som sedan, i vår lilla grupp om tre som skulle redovisa allt vi lärt oss för klasserna på skolan, som tog hand om N:et, alltså narkotikan.

I klassrummen så grep jag mig an uppgiften med stort allvar. Jag hade en fladdrande bibba genomskinliga blad som jag högtidligt la på den brummande overheaden. Sedan mässade jag ut mina lärdomar:

– Vet ni, LSD är så stark, att om man tar en knappnål och vänder den med spetsen uppåt och strösslar LSD över den, då är det som fastnar på nålspetsen så starkt så att det kan KNOCKA en vuxen person. I ETT DYGN!

Sa jag och gjorde därefter en dramatisk konstpaus för att låta budskapet sjunka in, jag var en hyfsad retoriker på den tiden. Så fortsatte jag:
– Och det finns de som smugglar LSD genom att ha lite på baksidan av ett frimärke och så kan den som får brevet lägga det i ett badkar och tömma upp vatten så blir det JÄTTEMYCKET LSD!

(Och vad man sedan gjorde med vattnet hade jag ingen vidare kläm på, man fick ju inte veta alla knarkhemligheter på det där lägret).

När jag långt senare i livet träffade en kille som, skulle det visa sig, hade rätt gedigna erfarenheter av droger modifierades min bild en smula. Han var en festknarkare som motbevisade tesen om prova = fast för evigt. Han var dessutom snygg och med tänderna i behåll och hans tal om LSD var lockande:

– Man kan sitta på en sten i naturen och höra hur myrorna kommunicerar, se gräset växa och känna hur allt är besjälat.

Hm, det lät ju inte så dumt? Men ändå, jag har till dags dato ännu icke fallit för frestelsen, därtill är mitt motstånd och min skräck för hårt präntat i min själ.

I dagens ganska knarkliberala värld där droger glamouriseras i trendiga sammanhang blir det inte lätt att dra till med argumenten jag själv svalde som ung. Motbevisen finns överallt. Jag kommer att få föra resonemang om att vissa klarar att partyknarka, men du vet inte om du är en av dem som faller dit hårt och du vet inte heller vad du stoppar i dig, om det är fulknark eller inte. Men, och detta ser jag som det tunga: de argument jag fick när jag växte upp rörde enbart den egna personen, det handlade bara om att man själv inte skulle bli en knarkare.

När min nioåring och femåring blir större ska jag tala om vad som följer i narkotikans spår.
Det blir samtal om fattiga människor som ser sig tvingade att odla opium istället för mat, om maffia och våld, och smuggling som kostar fattiga människors liv, om unika regnskogar som skövlas för att bli odlingsmark för droger, om dumpning av gifter i naturen som krävs vid narkotikaframställning. Et cetera.

Om barnen ändå vill ha mer tunga argument så kan man ju för all del också ta till det argumentet som för miljonbelopp under några år pumpades ut från statligt håll på denna sida millennieskiftet:

KNARK ÄR BAJS!

Annonser