Trots att barn som lever i familjer med missbruk löper väsentligen högre risk att själva utveckla missbruk, bli beroende av försörjningsstöd, utveckla kriminalitet och så vidare, så är detta inte en prioriterad fråga hos lejonparten hos kommunerna. Den slutsatsen kan dras då IOGT-NTO:s Juniorförbund i torsdags presenterade sin årliga rapport byggd på enkäter ut till landets kommuner.

Med titeln ”Fullständiga rättigheter” (pdf-fil, 37 sidor) får läsaren fundera på innebörden av uttrycket då Junis för tolfte året i rad presenterar resultatet av den enkät som skickats till landets samtliga 290 kommuner. Av de 212 kommuner som har svarat uppger 190 att de kan hänvisa barn som lever i missbruksfamiljer till någon typ av stödverksamhet. Nio av tio kommuner kan alltså idag erbjuda sådant stöd.

– Men det är anmärkningsvärt att 22 kommuner inte kan hänvisa till någon stödverksamhet alls. Vi har ändå sedan förra året breddat frågeställningen om vad stödverksamhet är. Tidigare frågade vi bara om stödgrupper, men nu, med ett vidare begrepp kan alltifrån enskilda samtal till lägerverksamhet ingå, säger Catharina Sandberg, som är Junis förbundsordförande, till Drugnews.

De 190 kommunerna har uppgett att de ifjol hade 4955 barn i någon form av stödverksamhet, en kraftig ökning från föregående års 2800 barn.

– Göteborg stod för en stor ökning, från 100 barn till 1800 barn och vi kontaktade dem upprepade gånger för att få svar på varför siffran skenat, dessvärre utan att få svar. Men det är knepigt med enkäter, olika tjänstemän kan tolka siffror på olika sätt och ibland skickar de ut enkäterna till alla sina stadsdelar varav bara en del svarar. Och i enkäten har vi en del svar som visar att de lagt ut verksamheten på allt från studieförbund till kyrkor och privata verksamheter utan att ha någon uppföljning och koll, säger Catharina Sandberg.

Då det inte finns några nationella riktlinjer kring hur man hanterar frågan avseende dokumentation, journalförande, hantering av sekretessfrågor och liknande för barn i stödverksamhet, så har kommunerna varierande rutiner kring detta. Eller inga rutiner alls.

Det finns kommuner som sticker ut som goda förebilder. I Sandviken arbetar man med en ny modell med ett samordnat stöd för hela familjen där någon missbrukar. Många barn lever med skam och skuld och blir skickliga på att dölja hur de har det och för barnen är det en lättnad att få bli sedda och att få tala om hur de har det, menar där samordnaren Ann Lyrberg.

I Gävle har man en stödverksamhet i ett mysigt hus som heter Grinden, och där barn upp till 20 år kan få stöd utan att först behöva genomgå en utredning. De registreras alltså inte hos socialtjänsten, låga trösklar gäller. Målet är att det ska vara enkelt att gå dit och de arbetar aktivt med sin facebook-sida för att informera om sin verksamhet och nå ut.

När kommunerna får rangordna vad de tycker är viktigast för att utveckla stödet till barn i missbruksfamiljer står ökad samverkan mellan kommunala instanser högst. Därefter önskar de sig bättre informationsspridning, politiska prioriteringar och först på fjärde plats kommer ekonomiska resurser.

– Vi fick samma svar förra året och blev förvånade, vi trodde att mer pengar och politiska prioriteringar skulle toppa. Lika förvånade är vi i år. Vi känner liksom: men samordna mer då! Hur svårt kan det vara? säger Catharina Sandberg med emfas.

– Vi tycker att det borde vara ett större intresse från kommunernas håll att förbättra verksamheter eftersom det handlar om utsatta barn. Ekonomiskt borde det vara vettigt att samordna kommunernas resurser bättre. Och politikerna borde vara mer intresserade av att följa upp verksamhet som man lägger på externa aktörer, säger Junis förbundskonsulent Anna Carlsson Cheikh.

Hur många barn som lever i familjer med missbruk är omstritt. Forskarna kan inte enas om antalet (förr angavs ofta 395 000 barn med föräldrar med riskbruk). Men som absolut miniminivå anges numer 100 000 barn. Siffran kommer från SKL/CAN och handlar om barn med minst en förälder i beroendevården, men den verkliga siffran antas vara betydligt högre.

– Det finns många hem där det missbrukas innan föräldrarna hamnar i vården och de barnen hamnar utanför. Och siffror är viktiga, det är på dem man väcker opinion, får politikerna att agera och tilldela resurser. Men 100 000 barn är en siffra jag tryggt kan luta mig mot, och av dem är det bara en bråkdel som fångas upp av kommunerna. Det är ett jätteproblem, säger Catharina Sandberg.