På senare tid har vi nåtts av nyheter om unga som förts till sjukhus för att de missbrukat den syntetiska drogen spice. Spice består av syntetiska cannabinoider som köps i pulverform, blandas ut i lösningsmedel som sprejas på örter eller tobak och sedan rökas.

Trots att cannabis och spice liknar varandra molekylärt finns skillnader i vilken påverkan de har på användarna. Cannabisanvändande riskerar att leda till passivitet, försämrad intelligens, psykoser och annan psykisk ohälsa samt beroende. Spice vet vi ännu inte tillräckligt mycket om, men den tycks ha allvarliga konsekvenser för psyket men även på olika kroppsorgan såsom njurar och lever och i enstaka fall kunna leda till döden. En del som använder spice gör det mot bakgrund av att drogen är svårare att upptäcka vid kontroller, men många är vana cannabisrökare och söker en kick liknande den de får från cannabis.

De flesta vet nog vid det här laget att det är en skillnad mellan cannabis och spice, men det finns även stora skillnader mellan olika varianter av cannabis och olika spice-preparat. Vad gäller spice inrapporterades fram tills januari 2014 hela 105 sorter av spice till Europol och EMCDDA:s ”tidiga varningssystem för klassificering av nya droger” av EU:s medlemsländer.

Hellre än att ropa på en legalisering av cannabis som ett svar på problematiken med spice bör en genomtänkt narkotikapolitik utgå från insikten om att allt användande av narkotika är förenat med risker.

Att legalisera cannabis för att undkomma problematiken med spice ter sig mot denna bakgrund som märkligt.

En rimligare åtgärd är att behålla cannabis olagligt och sträva efter en minskning av användandet av narkotika i alla dess former och parallellt med detta vidta kortsiktiga åtgärder för att hantera den akuta problematiken med spice. Till exempel kan Folkhälsomyndigheten ges ett ökat anslag för att intensifiera klassificeringen av nya droger. Möjligheten att klassa större grupper av nya snarlika farliga ämnen bör övervägas. En annan viktig åtgärd är att utveckla bättre möjligheter att detektera förekomsten av spicerester i blod- och urinprover för att på så sätt undanröja en av anledningarna till att Spice används framför cannabis.

På längre sikt måste vi fortsätta vårt arbete för ett narkotikafritt samhälle. Även om just Sverige under lång tid haft en jämförelsevis låg nivå av narkotikamissbruk, är antalet ungdomar som någon gång provat narkotika allt för många.

Vi vet med säkerhet att ökad tillgång till narkotika leder till ett ökat missbruk. I Malmö har cirka 9 procent i årskurs nio testat droger någon gång. I Köpenhamn, 20 minuter därifrån är samma siffra omkring 18 procent (European School Survey Project on Alcohol and other Drugs-2011). Skälet är att den danska attityden är långt mer tillåtande än i Sverige. De länder i Europa som har störst problem med missbruk är de länder som har en mer tillåtande attityd till droger, främst cannabis. Sverige tillhör inte den kategorin, vilket framgår av bland annat ESPAD-undersökningarna.

Legaliseringsförespråkarna är få men högljudda runtom i världen och i Sverige. De sänder signalerna om att droger är ofarliga och ger en felaktig bild av att brukare enbart utsätts för juridiska åtgärder. I själva verket är de juridiska insatserna relativt begränsade till jämfört med vad vi satsar på prevention och behandling.

Vi vet att det inte finns något exempel på platser där cannabis avkriminaliserats, som inte uppvisar en ökning av cannabismissbruk.

Legaliseringsförespråkare brukar hävda att svensk narkotikapolitik är misslyckad på grund ett högre redovisat tal för narkotikarelaterad dödlighet. Här är dock definitionsskillnader mellan länder och regioner i Europa allt för stora för att dra några slutsatser.

Istället ska vi arbeta för att stoppa narkotikans utbredning. Tillsammans kan vi ta krafttag och på sikt få bort narkotikan i vårt samhälle. Det bästa sättet för att bryta denna utveckling är att fortsatt ha en restriktiv narkotikapolitik med satsningar på både kontrollpolitik, en utbyggd missbruksvård och en nationell satsning på förebyggande insatser.

Avgörande för ett framgångsrikt resultat är tydliga lokala politiska ställningstaganden och satsningar.

European Cities Against Drugs (ECAD) bildades 1994 reaktion mot de krafter som med staden Frankfurt i spetsen drog igång en rörelse för legalisering. ECAD har i dag 251 medlemsstäder i 30 länder i Europa, i Sverige är vi 37 kommuner. Vi behöver bli fler!

• Fotnot: Undertecknarna företräder ECAD Sverige.
(artikeln publiceras även i Dagens Samhälle och andra massmedier)

Dario Espiga, ordförande ECAD Sverige, kommunalråd (S) Göteborg
Eva Lindh, oppositionsråd (S) Linköping
Marcus Häggström, landstingspolitiker (MP) Gävleborg, Söderhamn
Marie Ljungberg Schött, sjukvårdslandstingsråd (M), Stockholm
Ann-Cathrine Hjerdt, kommunalråd (M) Linköping
Johnny Gustafsson, drogsamordnare Gävle
Mikael Lindberg, projektchef Landskrona