Ibland, när livets banaliteter hotar tillvaron, när vardagen blir trist, när längtan blir stor. Då, läser jag mitt Farväl till min älskade … Sedan säger jag åter igen till mig själv; Idag skall jag inte ta dig! Och i morgon när jag vaknar, säger jag det igen… och igen… och igen… I snart sex år har jag varje morgon lovat mig detta.

Farväl min älskade… Nu är det slut, nu är det äntligen över, nu får det vara nog, jag har ingen känsla kvar för dig längre. Jag har älskat dig över allt på denna jord, du har varit den eldigaste och mest kåta älskarinna jag någonsin har haft. Men det är kanske inte så konstigt, du har ju gjort mig blind för allt annat.

Nu är jag nyfiken på hur livet skall bli utan dig.

Vi har levt tillsammans i nästan 40 år och det har varit ett stormigt förhållande. Nu orkar jag inte längre, jag måste börja tänka på mig själv. Om du och jag fortsätter leva tillsammans kommer jag att dö, men du kommer klara dig utan mig. Du är ju odödlig och kommer alltid dra till dig nya förälskelser och nya kärleksrelationer. Jag vet jag kommer sakna dig och att jag alltid kommer försöka ljuga för mig själv för att åter få inleda ett förhållande. Men då ska jag tänka på de gångerna när jag levde i misär och alla de hemska konsekvenser som min relation med dig har fört med sig för mig, mina kära och för en mängd andra människor som råkat komma i min närhet.

I början när vi var förälskade då levde vi livet, du och jag kunde försätta berg. Ingen eller ingenting kunde stå emot oss, vi var oövervinnliga.

Jag kommer ihåg stunder då jag kunde färdas 30 mil eller mer för att ha en kort seans med dig, det var tider det. Du konkurrerade ut alla mina andra förhållanden, det var ju dig jag var kär i. Fy fan, hur dum kan man bli egentligen. Du har ju så otroligt många älskare och älskarinnor och alla tror de att de kan ha kontroll över dig. Lika jäkla dum var jag, jag kunde hantera dig det var min övertygelse i alla dessa år.

Men så kom det en dag då jag insåg, det var du som bestämde allt i mitt liv. Att jag inte fattade det långt tidigare övergår mitt förstånd.

Du gjorde mig blind för allt som inte passade dig, du bestämde över mina val. Inte bara ibland, utan alltid – alltid. Gjorde jag inte som du sa, hypnotiserade du mig och intalade mig att du visste bäst vad som var bra för mig. Jag hade inte insett jag förlorat kontrollen över mitt liv, förrän den dagen.

Det låter som jag skyller ifrån mig, men jag var maktlös. Till råga på allt så blev du ju också sämre och sämre, jag gick omkring de senaste 20 åren och väntade på att allt skulle bli som förr. Men också då lurade du mig och sa att det berodde på mig själv, antingen att jag tog för lite eller att jag tog för mycket. När jag började tvivla på det så sa du att jag skulle ta en sväng till Holland eller Polen eller Tyskland då skulle allt bli bättre. Javisst, jag trodde på de lögnerna också, när jag började tvivla igen, då sa du receptet hade blivit lite fel och nästa gång skulle du bli bättre. Tvivlet kom tillbaka och då sa du jag skulle hälsa på hos A eller B eller X eller Y och så vidare.

Ok, du får vara hur effektiv du vill för mig i fortsättningen, men jag ska göra allt jag kan för inte hamna i ditt garn igen. Jag har insett att vi växt ifrån varandra och att du bara är ett gammalt vrak, precis så som jag själv var på god väg att bli. Du är inte vacker längre, du har inte åldrats med charm, du har ingen klass och du är ful i mina ögon.

Du har styrt allt i mitt liv, trots det kan jag inte säga, att jag ångrar mig. Vem kan ångra ett så långt kärleksförhållande? Du har öppnat mina ögon för svårigheterna i livet, du har härdat mig, du har gjort mig tolerant, du har sopat bort många av mina fördomar och du har visat mig livets svåra sidor. Jag skulle aldrig ha kommit hit där jag är idag utan dig och för det älskar jag dig.

Alla sensationer och extraordinära verklighetstillstånd som vi upplevt tillsammans, det är nog dessa jag kommer sakna allra mest. Min övertygelse, att det endast var genom dig jag kunde få tillgång till dem, jag har förstått att du lurat mig där också. Jag tror de finns kvar i mitt hjärta någonstans och någon gång när jag minst anar det, kan de säkert visa sig utan dig.

Nu när jag förstått, jag saknar kontroll och är maktlös, har jag blivit övertygad om att det finns en annan kraft som är starkare än din. Nu har jag lagt mitt liv i denna krafts händer.

Från och med nu är det bara dåliga repriser du kan erbjuda mig. Jag skulle inte orka se mig själv i en spegel om jag skulle ta dig igen, då jag skulle få svår ångest och börja tycka illa om mig själv. Allt jag byggt upp under tiden jag varit ifrån dig skulle rasa samman. Alla goda krafter som samlats runt mig, för att skydda och stötta mig, skulle för alltid dra sig tillbaka. Jag skulle få så svåra konsekvenser av dig, att du förmodligen skulle ta mig med i min grav och det vill jag inte.

Jag vill leva resten av mitt liv i lugn och ro. Jag vill utvecklas till den människa jag vet är annorlunda, utan din påverkan. Jag är nyfiken på den människan. Jag vill lära känna mig själv och mina kära på ett sätt som jag vet kommer bli annorlunda, än hittills. Jag är nyfiken och kan knappt bärga mig. Jag vill inleda vänskaps relationer med ”vanliga” människor, men också med dom som liksom jag, tröttnat på dig. Jag vill utan dig utforska den goda världen som jag vet finns där, för att upptäckas. Jag vill att mitt fortsatta liv utan dig, ska vara värt att levas. Jag är nyfiken på varje ny dag och jag vill leva ett värdigt liv.

Jag vet att mitt liv har varit, och är värt att levas.

Du har hindrat mig från det tidigare, du har till och med fått mig ta till vapen, bli beskjuten och skjuta tillbaka för att skydda dig. Jag har suttit i fängelse under många år när jag stulit, rånat och bedragit för få mer av dig. Det är inte det livet jag vill fortsätta leva. Jag vill upptäcka det livet jag inte tidigare, tillsammans med dig, har upptäckt.

Men jag vet du kommer alltid lägga ut snaror för att få mig fast igen och därför ska jag aldrig mer ha bråttom. Jag ska ha dig i minnet som den som fick mig dit där jag är idag och jag ska alltid veta, jag inte kunde komma längre tillsammans med dig.

Därför min älskade säger jag farväl. Och – trots allt ont – tack också för det goda. Tack för att du inte skadade mig mycket värre än du kunde ha gjort. Du tog nästan allt, men du sparade i alla fall mitt förstånd och du tog inte mitt liv.