Recension: Moralism när det passar

Vilken effekt 50 års svensk drogpolitik har haft – främst ur ett samhälls-vetenskapligt perspektiv – ventileras i en ny bok, “Narkotika – om problem och politik“. En intressant, men trögläst genomgång och där författarna, som vill vara objektiva, ibland själva lockas att moralisera, menar Pelle Olsson i en recension.

Den moderna svenska narkotikapolitiken har numera 50 år på nacken. Det är den historiken som analyseras i Narkotika. Om problem och politik. Sex av författarna är forskare inom sociologi eller juridik. Den sjunde, Birgitta Göransson, är psykolog och behandlare.

Det är en intressant, men trögläst genomgång av hur samhällets syn på narkotikapolitiken har skiftat sedan början på 60-talet.

Narkotika. Om problem och politik


Börje Olsson (redaktör), Jan Blomqvist, Johan Edman, Birgitta Göransson, Ingrid Sahlin, Per Ole Träskman, Daniel Törnqvist.
Förlag: Norstedts Juridik 2011. Häftad, 282 sidor.

Börje Olsson gör ett viktigt påpekande i inledningen då han skriver att bruk av narkotika har en lång historia, men föreställningen om droger som ett allvarligt hot mot samhället är av relativt färskt datum.

Egentligen var det socialläkaren Nils Bejerot som redan för femtio år sedan klargjorde varför narkotikamissbruket plötsligt borde betraktas med stort allvar. Det var hans uppdelning av terapeutiska och epidemiska narkomaner. De senare är huvudsakligen unga, ofta kriminella som sprider bruket till andra.

Ingen av författarna vill riktigt erkänna det träffande i den beskrivningen även om flera av dem i rätt snåriga resonemang kommer fram till ungefär samma sak.

Bejerots och Riksförbundet Narkotikafritt Samhälles (RNS) inflytande kommenteras på många ställen, såsom avskräckande exempel på repressiva åsikter om hur narkotikaproblemen ska lösas. Att RNS sedan 80-talet fått genomslag för sina idéer hos politikerna har inte varit av godo, resonerar de.

Samtliga författare är överens om att Sverige ligger illa till, även i jämförelse med andra länder. Vi har skyhöga narkotikarelaterade dödstal, och fler tunga missbrukare är de flesta länder – bägge påståendena är fel – samt att politiken vägleds av moralism och inte av vetenskap.

Med vetenskap menas framför allt sociologi. Hade man även räknat in medicin, särskilt neurobiologi om vad som händer i hjärnan när man använder beroendeframkallande medel, eller vanlig hederlig statistik, så hade författarnas slutsatser – som dock är dunkla – blivit annorlunda.

Om jag förstår rätt så menar de att i ett lyckligt samhälle kommer inte människor att knarka. Frågan som inte ställs är vad man ska göra under tiden man väntar på att samhället ska bli fullkomligt.

Mycket av den kritik som framförs i boken har jag inga invändningar emot, men jag ogillar pretentionen hos flera av författarna att vara strikt objektiva. Det är de bara när det passar deras eget resonemang. Då är moralism, i betydelsen ideologiskt färgad irrlära, ett skällsord.

Jag menar att de själva är moralister när de automatiskt slår ifrån sig att drogtester, polisinsatser och tvångsvård kan vara medel att minska missbruket.

Birgitta Göransson beskriver exempelvis hur oerhört svårt det är att upphöra med ett mångårigt opiatmissbruk därför att brukaren har fått en kronisk hjärnskada och därför måste erbjudas substitutionsmedel.

Jag håller med om det resonemanget. Missbruk kan ge ett obotligt handikapp. Varför är det då så farligt att ingripa resolut och tidigt mot någon som är på väg åt det hållet? Att inte försöka stoppa ett missbruk är också ett moraliskt ställningstagande.

Etiketter:

Annonser