I en lokal insändardebatt i Blekinge om konsumtionsförbudet och strategier mot drogproblem bland unga, så poppar nyckelord upp som används som tillhygge i den internationella narkotikadebatten. Det uppmärksammar Per Johansson, generalsekreterare i RNS, i en krönika.
I Blekinge Läns Tidning gick i slutet av förra året två Vänsterpartister från Olofström ut och krävde att förbudet mot narkotikakonsumtion tas bort. De fick svar från tio skribenter, de flesta anställda inom socialtjänsten, som menade att detta skulle försvåra möjligheterna att ingripa tidigt mot unga människors missbruk av narkotika.
Vänsterpartisterna Ted Bergdahl (nyinvald i kommunfullmäktige, hans blogg om debatten) och Elis Isaksson går i sin slutreplik till hårt angrepp på Riksförbundet narkotikafritt samhälle, som en av de tio är medlem i. Bergdahl/Isaksson gör stort nummer av det, försöker smutsa ner de andra med att RNS är en organisation som “gjort sig kända för att vilja bekämpa narkotikan till vilket pris som helst“. Ett klassiskt guilt-by-association-knep att ta till när de sakliga argumenten inte riktigt håller.
Min blick fastnar särskilt på två ord i deras artikel: “stigmatisera“ och “humanism“. De är båda nyckelord i den internationella narkotikadebatten. Jag återkommer till dem. Först en bakgrund.
Ur ett svenskt perspektiv kan det tyckas märkligt att den internationella narkotikadebatten domineras starkt av grupper som vill luckra upp den internationella kontrollpolitiken, baserad på FN:s tre narkotikakonventioner. Genombrottet för de här grupperna kom 1998 när FN hade en specialsession om narkotika i New York. Miljardären George Soros lät då i New York Times publicera ett öppet brev med hundratals undertecknare (varav dussintalet svenskar) med krav på att upphöra med “The War on Drugs“.
Sedan dess har Soros pumpat in miljontals dollar i organisationer som arbetar långsiktigt på att luckra upp FN:s narkotikakonventioner, eller rentav skrota dem helt. Man undviker att använda l-ordet (legalisering) för att inte stöta sig med opinionen. Istället talar man om “reglerad handel“ och andra omskrivningar som i praktiken innebär legalisering. Organisationerna har rekryterat skickliga och välutbildade företrädare vilket tillsammans med alla pengar man förfogar över ger en enorm styrka. Problemet är dock att deras uppgift egentligen är omöjlig. I alla fall i teorin.
FN:s narkotikakonventioner, som i praktiken alla världens länder står bakom, föreskriver att länderna har lagar som förbjuder innehav och handel med narkotika för annat än medicinska och vetenskapliga ändamål. Länderna får gå längre om de vill, exempelvis förbjuda själva konsumtionen av narkotika så som Sverige gjort, men man får alltså inte legalisera de narkotika som listas i konventionerna.
Så om de av Soros finansierade grupperna ska få till stånd en ändring – exempelvis legalisera cannabis eller göra innehav av all narkotika för personligt bruk laglig – gäller det att långsiktigt skapa en annan problembeskrivning än den som ligger till grund för det rådande systemet. Det är här “stigmatisering“ och “humanism“ kommer in i bilden.
Det finns ingen hejd på den flod av rapporter, utredningar och policydokument som publiceras från de här grupperna.
Där finns två spår som framträder särskilt tydligt. Det ena är att missbrukarnas mänskliga rättigheter inte får kränkas och det andra är att det stigma som missbrukarna utsätts för måste upphöra.
De exempel man ger tas oftast från länder där myndigheternas sätt att behandla sina medborgare generellt är dålig. Narkomaners situation i Kambodja dyker återkommande upp i de här rapporterna.
Utan att vara särskilt tydliga argumenterar Soros-gänget för att det är ett brott mot narkotikamissbrukarnas (eller “drug users“ som de oftast skriver) mänskliga rättigheter att ingripa mot deras val av livsstil som råkar vara att de vill använda narkotika. Problemet med detta är dock att det inte finns stöd för ett sånt resonemang i någon av de internationella konventioner som reglerar mänskliga rättigheter.
Men genom att upprepa sitt budskap om och om igen så etablerar man till slut en sanning som kan omfamnas av de som inte gillar en restriktiv narkotikapolitik. Och då är vi tillbaka i Olofström i Blekinge och Vänsterpartiets avdelning där.
Bergdahl/Isaksson argumenterar för att förbudet mot konsumtion av narkotika leder till att samhället kränker och stigmatiserar de som håller på med knark och framförallt är det inte humanism, vilket torde vara en anspelning detta med mänskliga rättigheter. Då är frågan: på vilket vis innebär det en kränkning att ertappa någon med detta brott jämfört med annan brottsbekämpning, exempelvis sexköp, rattfylleri, skattebrott och hustrumisshandel? Bara för att ta några exempel av många. Innebär inte alla förbud en form av stigmatisering av en viss handling? Att köra bil påverkad av alkohol, nog är väl det riktigt ordentligt skämmigt? Eller att misshandla sin fru? Är det inte bra att det finns stigma kopplat till dessa beteenden?
“Jovisst“, kanske Bergdahl/Isaksson säger, “men vi talar om missbrukaren som person. Vi menar att lagen stigmatiserar missbrukaren som människa. Det är det vi vänder oss emot. Ni stämplar och stöter ut människor när vi vill räcka ut en hand.“
Naturligtvis är det så att om man fördömer en handling genom att förbjuda den i lag leder det till att den som begår handlingen får del av fördömandet. Vi brukar ju säga: “Det är inte vad människor säger som räknas utan vad man gör.“ Vi identifierar oss själva med våra handlingar. Vi visar upp oss för världen genom hur vi agerar mot andra. Den som fuskar med skatten kallas för skattesmitare och den som kör 160 på motorvägen kallas för fortkörare. Visst stämplar vi människor med etiketter på det här viset. Är det möjligt att tänka sig att det skulle kunna vara annorlunda?
Oavsett vilket svar man har på den frågan är det egentligen en annan fråga som är den verkligt avgörande: Kan människor ändra sig? Kan den som felar ändra på bilden av sig själv gentemot andra – och gentemot sig själv – genom att sluta begå brott, genom att sluta missbruka droger? Är vi för alltid dömda att förknippas med de stigmatiserade handlingar vi eventuellt har begått? En gång narkoman, alltid narkoman?
Jag menar att det är djup inhumant att betrakta narkotikamissbrukaren och hans/hennes missbruk som ett och samma. Det är att reducera individen till ett offer för omständigheter som ödet (eller samhället, eller kapitalismen, eller kommunismen, eller en kärlekslös barndom – välj det som passar) gjort det omöjligt att ändra på.
Men vi är inte för all tid och evighet fjättrade vid vår bakgrund. Våra liv är inte ödesbestämda utan vi har hela tiden möjlighet att välja. Vi “äger“ vår egen framtid och ingen annan kan ta ansvar för den.
Det samhället kan göra är att driva en restriktiv narkotikapolitik som gör det besvärligare att hålla på med knark och samtidigt gör det lättare att välja ett liv fritt från droger. 