Så har då Stockholms läns landsting sagt sista ordet i sprutbytesdebatten. Sista ordet med två enkla bokstäver – ja.

Man ville ha det så, man trodde att man gjorde en välgärning när man ger verktyg till missbrukarna så de kan fortsätta missbruka. Nu med medborgarnas pengar för att bekosta det hela.

Okunniga politiker som valt bort att lyssna på de människor som jobbat i åratal med frågan och som tittat på sprutbyte som en lösning på problemen. Både nationellt och internationellt. Både ute i världen och här hemma.

Här hemma där man pratar om evidens i tid och otid om allt som gäller missbrukare och missbruk, men som helt tappats bort i den aktuella debatten om fria sprutor till injicerande narkomaner.

Här behövs plötsligt ingen evidens och det har heller aldrig förekommit på sprutbytesprogrammen i Skåne under alla dessa år. Socialstyrelsen har påpekat detta, men skåningarna bryr sig inte om tillsägelserna och inga hårdhandskar tas fram för att få en vetenskaplig kontroll över hur bra eller dåligt sprutbytesprogrammen är. Visst är det märkligt?

Inte heller ute i världen när man visar på flera sprutbytesprogram och flera forskare som uttalat sig på de mest häpnadsväckande sätt. Ingen bryr sig om att kolla om det de säger stämmer eller ej.

Man ska ha sprutbytesprogram i Stockholm på prov i fyra år. Men jag skulle vilja se den politiker, oavsett partitillhörighet, som efter fyra år reser sig upp och säger:
– Nej, det här var inget bra alls för knarkarna. Det här lägger vi ner nu och går tillbaka till det vi hade tidigare.

Vad heter den personen som har det modet?

Som sagt var, ingen bryr sig om varken evidens eller rapporter från forskare från världen över. Ingen bryr sig heller om oss, de anhöriga till missbrukare. Vem lyssnar till oss?

Ingen politiker i alla fall. För då skulle de hört hur vi skrikit och protesterat med det förslag landstingsfullmäktige nu antagit och godkänt. För vi är de som vet vad det vill säga att leva med en drogberoende i sin närhet tjugofyra timmar om dygnet.

Det är våra barn jag skriver om. Vi vill inte att våra barn ska få verktyg så de kan fortsätta knarka, vi vill att de ska få vård och behandling så de slutar med droger. Så enkelt är det.

Men vilken politiker bryr sig om oss anhöriga? Ingen. Vi kan skrika oss hesa. Ingen bryr sig och ingen lyssnar på oss.