FN-byggnaderna i Wien är världens internationella högkvarter mot narkotika. Här har UNODC, FN:s kontor mot narkotika och kriminalitet, och INCB, Internationella narkotikakontrollstyrelsen, sina huvudkontor. Här samlas också FN:s narkotikakommission, CND till sitt årliga möte.

Allt detta bildar en anonym massa av konventioner, webbsidor, tjänstemän, politiker, konferenser och en ständig ström av dokument och rapporter. Det finns bara ett tydligt ansikte utåt. Antonio Maria Costa.

Som chef för UNODC reser han ständigt runt i världen, han deltar i debatter, han bloggar och twittrar. Många menar att han är alltför frispråkig om sina narkotikapolitiska åsikter.
– Jag är alltid tillgänglig för samtal, säger han.

Sedan berättar han att han förberedd sig för det här arbetet i 30 år. Costa, som är italienare, började sin akademiska karriär med en examen i statvetenskap på universiteten i Turin, därefter studier i ekonomi i Moskva och vid Berkeley, Kalifornien. Narkotikahandeln är en av de industrier som omsätter mest pengar i världen, påpekar han.

Han började tidigt arbeta som ekonom inom FN vilket följdes av internationella chefsjobb inom OECD och EU-kommissionen. Under tio år var han generalsekreterare för Europeiska utvecklingsbanken (EBRD) innan han fick uppdraget att leda UNODC 2002. Det innebar också att han blev generaldirektör för hela FN-komplexet i Wien och ställföreträdare för FN:s generalsekreterare.

• Har du någon egen erfarenhet som har med missbruk att göra?
– Nej, faktiskt inte. Det kanske är en besvikelse för journalister som du att jag inte provat alla droger och inte har gått igenom flera cold turkey-avgiftningar. Trots att jag studerade i Berkeley med andra blomsterbarn, var jag aldrig en av dem. Det här var ändå i mitten på 60-talet, under toppåren för hippierörelsen.

• Du hade väl klasskamrater som rökte marijuana?
– Absolut. Men det var inte marijuana som var den populäraste substansen utan LSD. Jag minns en kompis, en polsk invandrare som flytt därifrån, som frågade om jag ville följa med på en tripp. Javisst, fint, sa jag. När då? Lördag. Okay. Han kom och hämtade mig i en bil. Jag dök upp med en väska där jag hade lite ombyte av kläder och en tandborste. Vad håller du på med? sa han. Vi ska ju ut på en tripp! Vi ska ta LSD.

Costa skrattar till.
– Jag minns fortfarande färgen på hans bil och hur han flinade åt mig där jag stod som ett fån med min väska. Nej, jag tog aldrig den trippen.

• Vad svarar du när det påstås att förbudet mot cannabis inte fungerar eftersom det är så många som använder det?
– Det finns många som gör dåliga saker trots att de är förbjudna. Jag skulle vilja fråga dig om du är så säker på att det är så många som använder cannabis?

En titt i UNODC:s World Drug Report 2009 visar att knappt 4 procent av världens befolkning har använt drogen senaste året. Bara enstaka procent röker cannabis regelbundet.
– Om vi skulle tillåta något som idag är förbjudet så utökas marknaden och problemet förvärras. Är du säker på att vi vill göra det? Jag skulle hellre vilja gå den svenska vägen.

Costa hänvisar till en UNODC-rapport från 2006, Sweden´s succesful drug policy, som visar hur bra Sverige ligger till i en internationell jämförelse
– Du förstår, jag diskuterar gärna om vad som gått snett i Colombia och i Afghanistan, men ibland är det roligt att som omväxling prata om något som fungerar bra. Vad vi såg i Sverige var en extraordinär hälsopolitik och höga mål. En massa pengar används på förebyggande verksamhet, en massa pengar i undervisning i skolorna, en massa på pengar på behandling av narkomaner, en massa pengar på polisinsatser

• Skulle du kalla USA:s narkotikapolitik för repressiv?• Jag vet att du har deltagit på flera harm reduction-konferenser där du har varit ganska ensam om att försvara FN-konventionerna. De mötena handlar sällan om minska missbruket, bara att acceptera att folk använder droger.• Är den drogliberala rörelsen mer inflytelserik idag än tidigare?• Fotnot: Artikeln publicerad även i Narkotikafrågan nr 2, 2010.