På 1970- och 1980-talen var Libanon en storproducent av cannabis. Sedan dess har regeringen i perioder slagit till mot områdena där narkotikan odlas och tvingat ner produktionen. Men aldrig helt lyckats stoppa verksamheten.

Det senaste vapnet mot haschet är razzior mot bönderna som odlar och utanför Iaat i norra Bekaadalen slog armén till mot cannabisplantagerna för bara några timmar sedan. Förödelsen är total – förutom några enstaka plantor är fältet totalförstört.

Men trots det upprivna fältet anser många att tillslagen mot plantagerna är ett spel för gallerierna. Viskande röster menar att oförmågan att stoppa haschet inte handlar om inkompetens utan om ovilja, att politikerna helt enkelt tjänar mer på att odlingen fortsätter.

Muhammed visar en tandrad som är gul av cigaretter och kaffe. Han tar tag i en cannabisplanta och skakar den våldsamt. Samtidigt fångar han med andra handen upp de små svarta fröna som rasslar ner genom bladen. Att fröna lossnar så lätt är ett tecken på att plantan är mogen och redo att skördas – och att regeringsstyrkorna slog till i rätt tid.

Ändå tror han inte att de upplöjda fälten kommer att stoppa haschet. I bergen längs gränsen till Syrien finns fler fält och så länge traktens fattiga bönder inte har andra försörjningsalternativ så kommer de att fortsätta odla drogen.

Muhammed kommer från en bygd där alla odlade cannabis och han arbetade själv inom industrin på 1970-talet. Han berättar att de flesta i trakterna runt Baalbek är inblandade i verksamheten på något sätt.
– Vissa odlar cannabis som jag gjorde. Andra transporterar plantorna när de skördats medan andra omvandlar växterna till hasch. Sen finns det andra som förpackar och säljer haschet vidare.

Han ger sig in i en lång utläggning om hur cannabisplantorna förädlas till hasch och om hur olika sorter har olika kvalitet och inbringar olika pris. Några moraliska betänkligheter hade han aldrig kring sitt yrke och han tror att dagens odlare resonerar på samma sätt. Det enda som skulle vara skamligt är att själv bli beroende av drogen.

– Det är bara dåligt att konsumera haschet. Att odla det gör ingenting. Det här är människor som bara vill tjäna sitt uppehälle, säger han och ler ett brett leende.

Men även om Muhammed och många andra anser att haschet främst orsakar sociala problem utanför Libanon har situationen förändrats de senaste åren. Produkten som förr främst gick på export konsumeras nu också inom landet och Libanon har en snabbt växande grupp haschrökare.

Större delen av landets missbrukare finns i Beirut. Även de som blir beroende någon annanstans hamnar förr eller senare i huvudstaden. Beirut ligger knappt tio mil från jordbruksbygden i Bekaadalen, men platserna skiljs åt av en massiv bergskedja och kontrasterna är slående.

Beirut är platsen där Medelhavet möter Mellanöstern, en kompakt massa av fyrkantiga höghus i grå betong insvepta i ett dis av damm och avgaser. Från kullarna ovanför havet sträcker sig staden i vågor ner mot vattnet där den tätt trafikerade strandpromenaden skiljer bebyggelsen från stranden.

Inklämd mellan höghusen och vattnet sprudlar gatan av aktivitet. Barnfamiljer och unga par vandrar långsamt längs havet och blickarna riktas utåt mot vattnet. Inte inåt mot trafiken och trängseln.

Längre bort ersätts stranden av branta klippor som stupar ner mot havet och den del av vägen som löper uppe på klippornas krön genomgår en drastisk förvandling när natten faller. Längs gatan står grupper av unga prostituerade män med sökande blick. I ett samhälle där gatuprostitution skulle vara omöjligt för en kvinna pågår den manliga sexhandeln helt öppet längs Beiruts strandpromenad.

En av männen är Rayan som är 21 år gammal och säljer sig för att finansiera sitt missbruk. Han gör en svepande rörelse med armen, mot männen som hänger längs gatan och väntar på kunder.
– Alla som arbetar här nere använder narkotika. Drogerna är mycket lätta att få tag på, säger han och drar handen genom håret.

Senare på natten röker han en joint i soffan hemma hos en vän och röken ligger som en slöja över ölflaskorna på bordet. Rayan fingrar på pärlorna i halsbandet och säger att han röker hasch varje dag.

De flesta kunderna är äldre män som vill att Rayan ska bo med dem på deras hotellrum. Vissa vill ha droger och om Rayan sköter kontakten med langaren, så får han betalt av både langaren och kunden.
– Pengarna använder jag till att köpa hasch, säger han och blåser ut ännu ett kväljande rökmoln.

Området kring Baalbek, där haschet i Rayans joint odlas och där vi hittade de förstörda fälten, kontrolleras av shiamuslimska Hizbollah och rörelsen pekas ofta ut som inblandad i haschindustrin. Exakt vilken roll Hizbollah har i verksamheten är omöjligt att veta, men klart är att produktionen pågår rakt framför ögonen på rörelsen.

En representant för Hizbollah förnekar all inblandning, men säger till Drugnews att frågan om försörjning är en av orsakerna till att haschet varit så svårt att utrota och den främsta anledningen till att Hizbollah inte gjort sitt yttersta för att stoppa odlingen av cannabis i området.
– Hizbollah kan inte ersätta staten i alla lägen. Vi kanske skulle kunna förstöra fälten, men vi kan inte ordna alternativ försörjning till tusentals bönder, säger talesmannen Muhammed Hussein Ali.

Han säger att cannabisindustrin kontrolleras av tre stora familjer från norra Bekaadalen.
– När staten är svag växer sig de här krafterna starkare och kan manipulera sig till ännu större makt. Det här hade inte hänt om vi inte hade haft så korrupta politiker, säger Ali till Drugnews.

Enligt honom är det landets korrupta politiker som genom mutor och bidrag från mäktiga intressen tjänar de stora pengarna på haschet. Inte de fattiga bönder som får sitt levebröd förstört när regeringen slår till mot cannabisfälten.
– Vi lever i ett samhälle som sedan länge är helt genomsyrat av korruption. Samhällskroppen är dödssjuk från topp till tå.

Uppfattningen delas av landets före detta försvarsminister Abdelrahim Mourad som berättar att Libanon, Syrien och USA på 1990-talet kom överens om att förstöra fälten. I utbyte skulle bönderna ersättas genom bidrag utbetalade av den amerikanska biståndsorganisationen USAID.

– Så armén förstörde fälten. Men pengarna betalades aldrig ut och bönderna gavs aldrig något alternativ till haschodling. Därför blossade produktionen upp på nytt, säger Mourad.

Så trots att haschindustrin fick sig en svår knäck verkar den nu återuppstå i ny form. Och om det verkligen fanns uppriktig vilja att råda bot på problemet menar Mourad att så skulle ha skett för länge sen. Det enda som krävs är att bönderna ges möjligheten att odla andra grödor i stället.

– Vi måste ordna försörjning för alla de som förstår att det är förbjudet att odla hasch, men som trotsar farorna och gör det ändå eftersom de annars kommer att svälta.

Abdelrahim Mourad är övertygad om att Libanon inte kan lösa problemet på egen hand.
– I Marocko och Turkiet har FN och USA investerat stora summor i kampen mot narkotika, det är enda sättet. Cannabis är inte ett lokalt problem här i Libanon, det är en global fråga.