Det är otacksamt att vara sista föreläsaren för dagen. Deltagarna på Vårdstämman i Stockholm är fullmatade med information om allt från massagestolar till diabetiska fotsår. Men en tapper liten skara har letat sig till salen där Anna Carlstedt berättar om ”Där viljan finns: goda exempel på hur familjer som lever med beroende kan få hjälp till vägen till ett bättre liv”.

Hon talar inlevelsefullt och engagerat. Ord som vardagshjältar och tabu förekommer ofta. Och hon betonar flera gånger betydelsen av att samarbeta.

– DET ÄR NÄR VI SAMARBETAR med andra som det verkligen händer något, det är då vi ser resultat, säger Anna Carlstedt. Folk ser ofta nykterhetsrörelsen som alltför präktig och därför har vi inte alltid det förtroendekapital som krävs för att nå de här barnen. Och därför kan det vara bra att ha en ingång via vården och kommunerna.

En skolsköterska eller sociala myndigheter kan slussa barnen vidare till föreningens läger eller gruppverksamheter. Loven är ofta värst för de här barnen och kollo- och lägerverksamhet är därför en viktig del i IOGT-NTO:s arbete.

– De här barnen måste få möjlighet att vara barn. Man har sett att de tar alltför mycket vuxenansvar. Därför är kollo och läger så viktiga, där har vuxna ansvaret och barnen kan leka med andra barn. Just att träffa andra i liknande situation är viktigt, eftersom barn till missbrukande föräldrar ofta tror att de är ensamma om sin situation.

MEN DET VIKTIGASTE är att prata med barnen.
– Vi behöver visa för dem att det finns vuxna som man kan prata om det här tabubelagda. Och barnen behöver få bekräftat att det som händer inte är deras fel eller ansvar, säger Anna Carlstedt. Situationen hemma beror inte på dem. De ska inte behöva tro att ”om jag bara var lite snällare skulle mamma välja att vara med mig”.

De flesta barn som växer upp i missbrukarhem får inga frågor om hemförhållandena. Trots att kanske grannarna eller kompisars föräldrar vet. Ämnet är tabu. Man ska ju inte lägga sig i enligt den svenska kulturen.

– Men vi har sett att om någon lägger sig i så händer det saker, säger Anna Carlstedt. Ofta så behövs det väldigt lite.

Tidiga insatser i primär- och öppenvård har visat sig vara viktiga när det gäller barn till missbrukande föräldrar. Förutom kollo- och lägerverksamhet driver IOGT-NTO självhjälpsprogrammet Huskuren där familjer där föräldrarna har alkoholproblem kan träffas tillsammans med en gruppledare och prata om problemen och göra saker tillsammans.

Anna Carlstedt minns den där gången för 15 år sen då hon mötte Fredrik Reinfeldt i en debatt. Han tyckte att ”det finns kanske 200 000 barn som lever i missbrukarhem, men det är så liten grupp så vi kan inte ta hänsyn till dem när vi stiftar lagar och vidtar åtgärder”. För Anna Carlstedt var det ett tydligt exempel på någon som vet om ett problem, men som inte gör något.

HON VET ATT FREDRIK REINFELDT ändrat åsikt nu. I årets budgetproposition avsätter regeringen nära 260 miljoner kronor per år perioden 2008-2010 till drogförebyggande insatser och det står uttalat att en del av pengarna ska gå till insatser för barn till föräldrar med missbruk. Frivilligorganisationer och kommuner ska via länsstyrelserna kunna söka pengar till lokala drogsamordnare, projekt och insatser för bland annat barn till föräldrar med missbruk.

– Förslaget i budgeten är en bra start och pengarna kommer säkert att göra stor nytta, säger Anna Carlstedt när Drugnews medarbetare träffar henne efter framträdandet på Vårdstämman.

Men hon tycker det är viktigt att vara uppmärksam på att samhället inte abdikerar från sitt ansvar och lägger ut för mycket ansvar på ideella organisationer.

– JAG VILL INTE HA EN AMERIKANSK välgörenhetsmodell där man är överlämnad till snälla överklasstanter för att få hjälp. Det kan ju bli väldigt godtyckligt, tycker Anna Carlstedt.

Statistik som IOGT-NTO:s juniorförbund, Junis, har tagit fram visar att det i många kommuner inte finns tillräckligt med stödgrupper för barn till missbrukare. Anna Carlstedt tror att det finns för lite kunskap i kommunerna om barn till missbrukare.

– Det är ett dolt problem. Om politikerna insåg rent krasst ekonomiskt hur mycket pengar det skulle finnas att tjäna på att de här barnen får stöd tidigt, då skulle man lägga mer pengar, tror Anna Carlstedt.

Om hon fick önska fritt skulle det finnas ännu mer samarbete. Och fler drogsamordnare.
– Men önskescenariot vore ju att IOGT-NTO inte behövdes längre, säger Anna Carlstedt.

NÄR HON VAR TRETTON ÅR gick hon med i Ungdomens Nykterhetsförbund. Inte för budskapets skull utan för att de bedrev teaterverksamhet i den lilla byn där hon växte upp.

– Det var en slump. Jag kopplade inte ihop det med min situation hemma. Men jag slapp träffa fulla människor och jag slapp vara hemma på helger och lov. Där blev jag nykterist, berättar Anna Carlstedt. Men jag hade lika väl kunna bli ihop med en knarkare när jag var 14 och då hade det nog varit kört.

Hon har på nära håll sett alkoholens baksidor. Hennes mamma drack periodvis under hela hennes uppväxt.
– Pappa reste mycket i jobbet och när han åkte iväg var hon i bra skick. Men efter några dagar gick hon och lade sig i sängen och drack, som så många kvinnliga alkoholister, berättar Anna Carlstedt.

Det var Anna Carlstedt som fick se till att allt fungerade där hemma. Städa, laga mat, diska, se till att hon och brodern kom till skolan. Och ljuga ihop något bra när mammans chef ringde och undrade. Hon skulle ju skydda sin mamma.

Till sin mormor kunde Anna gå när hon inte orkade vara hemma. Det blev en oas i tillvaron. Men hon pratade aldrig med sin mormor om mammans missbruk. Hon pratade inte med någon. Och ingen pratade med henne.

MAMMANS PERIODER MED ALKOHOL slutade alltid med akuttillstånd, att hon höll på att kvävas eller att det inte gick att väcka henne. Då fick Anna Carlstedt åka in med sin mamma till akuten.

Det var vid ett sånt tillfälle en vardagshjälte dök upp. En sjuksköterska frågade Anna Carlstedt “Hur mår du?” när hon satt där utanför akuten och väntade på sin mamma. Hon var nio år och trodde att sköterskan missförstått situationen – det var ju mamma som mådde dåligt. Men även om det inte hände så mycket mer just den gången, så såddes ändå ett frö hos Anna Carlstedt. Sköterskan ville verkligen veta hur hon mådde. Det vara första gången någon ställt frågan till henne.

– De flesta barn som växer upp med missbrukande föräldrar ser inte att de själva skulle vara i behov av stöd eller hjälp, säger Anna Carlstedt när hon talar om händelsen.

Hon behöll kontakten med sin mamma ända till slutet, trots att mamman fortsatte dricka, och trots att Anna Carlstedt for illa av det emellanåt. Mamman fick träffa sina barnbarn när hon var nykter.
– Jag har undrat många gånger om det var värt det. Men så här i efterhand tror jag att det var bra att de fick en relation till sin mormor.

MAMMAN ERKÄNDE ALDRIG att hon hade problem och varken Anna Carlstedt eller någon annan lyckades få henne till behandling. Mamman drack i perioder tills hon gick bort för två år sen.

– Jag tycker att det är sånt otroligt slöseri med liv, säger Anna Carlstedt om sin mamma. Hon var en bra person och väldigt omtyckt i sitt arbete, men hennes missbruk förstörde både hennes eget och hennes familjs liv. Det är sorgligt för henne, precis som för alla andra som blir drabbade.