”Fattigdom beror på dåliga idéer”

Är alla som arbetar med samhällets utsatta verkligen intresserade av att göra någonting åt fattigdomen eller handlar det mest om att man vill må bra själv genom att få visa sig god? Det undrar Per Johansson efter att ha läst den brittiske läkaren Theodore Dalrymples bok om västvärldens underklass.

Vad är fattigdom och vilka är de fattiga i vår del av världen? Ett kontroversiellt svar kommer från den engelske läkaren och skribenten Theodore Dalrymple. Hans magnum opus i samhällskritik är boken Life at the Bottom, med undertiteln The Worldview that Makes the Underclass (förlaget Ivan R Dee, Chicago 2001).

Dalrymple, som tills nyligen arbetade på ett innerstadssjukhus i en nergången stadsdel och på ett närbeläget fängelse, menar att underklassen i Storbritannien idag inte är fattig på samma sätt som på Dickens tid. Dagens brittiska underklass är, vid jämförelse med riktigt fattiga människor ute i världen, inte fattiga alls. Ingen behöver svälta i Storbritannien idag eller klara sig utan tak över huvudet eller ens för den delen vara utan TV.

Att vara fattig i västvärlden idag definieras snarast som motsatsen till att vara rik och så länge det finns rika kommer det enligt denna definition att finnas fattiga.

I sin bok ger Dalrymple många målande – för att inte säga groteska – beskrivningar över hur livet är ”at the bottom” i Storbritannien. Det handlar om våld, drogmissbruk, splittrade familjer, kriminalitet, oförmåga att behålla ett arbete, analfabetism, bidragsberoende m.m. Endast några få av hans ungdomspatienter kan multiplicera sex med nio eller ange årtalen för andra världskriget. Det tar han som exempel på hur det brittiska skolsystemet totalt misslyckats med att bibringa underklassen ens elementär utbildning.

Men om fattigdomen egentligen inte handlar om materiell nöd, vad handlar den då om? Dalrymple menar att underklassen fastnar ”at the bottom” därför att de internaliserat en dysfunktionell ideologi som ursprungligen formulerats av intelligentian i samhället. Ideologin har spridit sig i samhällets alla skikt och till slut bitit sig fast hos underklassen. Ideologin definierar de fattiga som offer för omständigheter de inte rår över och som de inte heller kan ändra på. De är helt enkelt hjälplösa och oförmögna att ändra på sina livsvillkor. Om detta vore sant – att omständigheterna, i enlighet med Marx, helt och hållet formar människan – borde vi alla fortfarande bo i grottor, skjuter Dalrymple in.

Till den klinik där Dalrymple arbetade kom ibland läkare från Manila, Bombay, Madras och andra städer i tredje världen för att arbeta. Till att börja med var de mycket entusiastiska över den omsorg den brittiska välfärdsstaten visar de i huvudsak fattiga patienterna på kliniken.

Alla har rätt till sjukvård och alla behandlas lika. Ingen sparkas ut på gatan för att dö. Läkarna imponeras av den sociala omvårdnaden som ser till att alla kan få hjälp med bostad och kläder. Vartefter tiden gick och läkarna från tredje världen fick insyn i hur livet är för den brittiska underklassen blev de allt mer desillusionerade och ifrågasatte så småningom hela systemet, för att det tar död på all initiativförmåga hos dem som fastnat ”at the bottom”.

Ett system där alla garanteras att bli mätta utan minsta krav på motprestation har, enligt Dalrymple, skapat en kast av människor i Storbritannien som inte har något att hoppas på men inte heller något att vara rädda för. Ingenting att vinna men heller ingenting att förlora. Livet har helt enkelt tömts på mening.

Dalrymple återkommer ofta till de intellektuellas ansvar, eller egentligen: skuld. Språkforskaren Steven Pinker hålls ansvarig för att i sin bok The Language Instinct ha propagerat för att det är helt onödigt för engelska skolbarn att lära sig stavning och grammatik (boken är givetvis skriven på helt igenom korrekt engelska). Alla språkliga uttrycksformer är lika värda, argumenterar professorn, och därför ska inte skolan sätta sig till doms över någons sätt att uttrycka sig i tal och skrift.

Dalrymple menar att alla som har kontakt med underklassens oförmåga att uttrycka sig i skrift vet att det är en av de faktorer som gör att de fastnar ”at the bottom”.

Kriminologerna får kritik för att de inte alls är intresserade av hur man skulle kunna bekämpa brott, utan bara ser som sin uppgift att leverera förklaringar till varför brottstatistiken ser ut som den gör. Att förklara allt är att ursäkta allt, skriver Dalrymple.

För inte så länge sedan betraktades biologiska och genetiska förklaringar till varför folk blev kriminella med stor avsky inom kriminologiska kretsar. Moderna kriminologer ville istället hellre ville prata om ekonomiska skillnader i samhället som förklaring. Det vill säga när tjuvarna stjäl skulle det enligt modellen handla om privat skatteuppbörd i syfte att fördela tillgångarna i samhället mer rättvist. Lite störande för denna förklaringsmodell är dock – menar Dalrymple – att tjuvarna har en tendens att stjäla mer från de fattiga än från de rika. Ekvationen går därmed inte ihop, vilket även kriminologerna börjat inse.

Under senare tid har därför de biologiska förklaringarna kommit i ropet igen inom akademierna. Enligt dessa teorier handlar det om neurofysiologiska dysfunktioner (läs: adhd) som huvudsaklig orsaken till varför folk begår brott. Dalrymple påpekar att det i så fall är svårt att förstå den enorma ökningen i brottslighet som ägt rum i Storbritannien under de senaste decennierna. Bara ökningen i brott mellan 1990 och 1991 är större än den totala brottsligheten 1950. Varför fick så många så stora fel på sina hjärnfunktioner så plötsligt, är en fråga som hänger i luften.

De intellektuellas ansvar är att sticka hål på våra myter och säga sanningen istället. Ofta fungerar det precis tvärtom.

Dalrymple ger ett exempel på hur en producent på BBC ville göra en dokumentärserie om hur illa det faktiskt är ställt inom den brittiska underklassen och peka på baksidorna av välfärdsstaten; drogmissbruket, familjevåldet, kunskapsbristerna, bidragsberoendet och så vidare. Han ville speciellt ta upp fragmentiseringen av familjen (äktenskap existerar knappt längre ”at the bottom” i Storbritannien) och alla problem som är förknippade med detta, inte minst barnens situation.

Cheferna på BBC hade alla tänkbara invändningar mot projektet. Man menade att producenten ifråga överdrev fakta, att han ägnade sig åt moralpanik och att det ändå inte finns något man kan göra åt saken, för så är livet i en modern välfärdsstat. När producenten menade att hela situationen är resultatet av medvetna politiska beslut och att han ville att allmänheten skulle bli medveten om detta och att saken skulle debatteras offentligt, drog cheferna fram sitt trumfäss: Ämnet är helt enkelt inte intressant och därför ska vi inte göra ett program om det. Slut på diskussionen!

Dalrymple menar att intelligentian – i alla fall de ”liberala intellektuella” – inte klarar av eller vill se verkligheten i vitögat. Deras ”Weltanschauung” – världsåskådning – gör dem blinda för det som pågår i samhället.

De låter hellre miljoner lida så att de kan behålla sin känsla av godhet och överlägsna moral än att ifrågasätta sin världsbild. Det är viktigare för dem att deras idéer är rena och fina än att studera vilka faktiska konsekvenser dessa idéer får hos underklassen.

Det går inte att ta miste på den starka sympati Dalrymple känner för människorna ”at the bottom”. Detta har säkert att göra med hans eget ursprung. Hans far föddes under mycket knappa omsändigheter före första världskriget i en stadsdel där ett barn av åtta dog under sitt första levnadsår. I skolan visade sig Dalrymples far vara begåvad. Eftersom lärarna där tog sitt yrke på stort allvar fanns möjligheten för honom att förkovra sig och så småningom ta sig ur slummen. Dalrymple menar att den möjligheten knappt finns idag för dem som föds i den moderna brittiska slummen. Han nämner att hans äldre patienter talar om utbildning som något positivt, de yngre säger aldrig så.

Visst skulle man kunna hävda att situationen i Sverige är helt annorlunda än den i Storbritannien. Folk både super och knarkar mer i öriket, de sociala skillnaderna är större där, bostäderna är sämre och så vidare. Men har vi inte precis samma typ av problem – möjligen på en något lägre nivå?

Minst en miljon vuxna i arbetsför ålder arbetar inte utan lever på olika typer av bidrag. Den vanligaste kategorin socialbidragstagare är ensamstående män utan barn. Den näst vanligaste är ensamstående kvinnor utan barn. Först på tredje plats kommer ensamstående kvinnor med barn, en grupp många nog tror är störst.

Narkotikamissbruket kanske inte ökar i omfattning, men några tiotusen tunga missbrukare upprätthåller ändå en stadig efterfrågan på narkotika som tillgodoses av ett omfattande nätverk av kriminella grupperingar där internt våld ingår i den egna rättsskipningen.

I många skolor i storstädernas förorter är det inte mer än hälften av eleverna som går ut grundskolan med godkända betyg i kärnämnena, vilket med förlov sagt inte är särskilt högt ställda kunskapskrav. Litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström satte nyligen fingret på en av den svenska skolpolitikens allra ömmaste punkter: elevernas bristande kunskaper i svenska språket – och överöstes med positiva tillrop från allmänheten. (Vilket kanske bevisar att det finns hopp inför framtiden.)

”De fattiga är en guldgruva” citerar Theodore Dalrymple en tysk biskop från 1500-talet och försöker räkna ut hur många som har sin utkomst från att arbeta med de hemlösa. Och hur gott vissa faktiskt lever på dem. Är det inte på samma sätt hos oss?

Är alla som arbetar med dem ”at the bottom” verkligen intresserade av att göra någonting åt fattigdomen eller handlar det mest om att man vill må bra själv genom att få visa sig god?

Etiketter:

Annonser