Vodkaspetsad blodpudding och ginstuvad potatis har blivit populära. Men undvik K-sprit. Doktor Gormanders (alias Gunnar Ohrlander) matpatrull sätter betyg för Drugnews läsare.
Varje kock med självaktning tillreder numera sin drömrätt med hjälp av starka drycker. Storögd och förvånad följer jag hur slemmiga danska kycklingfiléer tar gastronomiska språng när de kokas i vin. Konjaksflamberade biffar brinner i höstmörkret och såserna – konjaksbiffarnas varma omgivning – sköljer in över tungan med madeira eller sherry.
Hur ska man kunna leva upp till detta när man är mindre bemedlad? Isterband med ginstuvad potatis låter fantasin komma loss. Det är bara att pröva sig fram. Blodpudding, eller radhusbiff som den kallas, sägs få ett lyft med hjälp av vodkaspetsad bearnaisesås. Bara att hälla vodkan i såsen, säger Bosse som brukar tillbringa sina dagar på bänken i Hökarängen, en förort söder om Stockholm. T-röd går också bra. Däremot bör man undvika K-sprit, hävdar han bestämt, för den kräver en utomordentligt stark fysik.
Många sniffar lim, men det är inte så lämpligt vid matlagning, för anrättningen har en tendens att bli seg och fastna mellan tänderna. Från Gällivare minns jag hur man förr i tiden drack något som kallades hårtinktur, som med fördel också kunde beredas tillsammans pölsa. I dag är dock den möjligheten borta eftersom nästan alla hår- och kroppsvårdande produkter har en liten text “non alkoholic“ på förpackningen.
Det var tider, suckar Bosse. En sexa deodorant före maten när man just fångat falukorven som var på väg att krypa sin väg. Och så något som piffade upp anrättningen, till exempel skokräm.
Så här tycks det alltid ha varit. Underklassen är de förmögna medborgarnas narrspegel. När husbehovsbränningen förbjöds 1855 och myndigheterna genomförde en sanering av krogväsendet började folk berusa sig på eter. Man drack ren eter, vilket ibland ledde till att rökare brann upp. Apoteken förvandlades till lönnkrogar (folk köpte kannvis med eter, upp till två liter!) och i Sveg blev det uppror när försäljningen förbjöds.
Fast Hoffmans droppar levde kvar länge. De bestod av en del eter och tre delar koncentrerad sprit och i Jokkmokk sägs gummorna ha varit sällsynt förtjusta i denna medicin.
Men om man vill äta mat utan sprit?
Det går inte. Går man in på en restaurang och ber att få desserten, till exempel glass, utan likörsmak så blir kocken deprimerad och hamnar hos någon terapeut.
Spritfrågan är jättestor. Glada människor kör sina kärror över Öresund. Tyvärr finns det inga bilder på hur de och deras familjer ser ut nästa dag. I medierna är spriten större än tsunamin och definitivt större än om till exempel Golfströmmen skulle vända natten till onsdag.
Nu kämpar regeringen för att sänka spritskatten. EU har nämligen bestämt att alla svenskar ska vara packade.
Varför vill EU det? Svårt att veta, men den romerska historieskrivaren Tacitus ger en fingervisning. Han var Roms Herman Lindqvist och när han som förste skribent berättar om svionerna, alltså svearna, anmärker han att om man ger dem den sprit de vill ha så kan de “besegras lika lätt genom sina laster som genom vapenmakt“.
Det var Martin Luther (inte att förväxla med Lutor, en ondskefull seriefigur som pysslar med grön kryptonit) som spikade upp teser på en kyrkport i Wittenberg och hävdade att prästen inte skulle vara full under högmässan. I medierna brukar Luther framhållas som ett varnande exempel och orsaken till att svenskarna inte är lika lyckliga som franska lever-patienter.
TV4 har nu börjat sända program från Finland (TV4 Fakta) eftersom det där är tillåtet med reklam för öl och vin. TV4:s vd Jan Scherman uppger att ägarna inte bryr sig om Luther.
Det fanns såvitt vi vet inte tv på Luthers tid, säger Scherman. Eller så sände dom bara på en kanal.
Leif Pagrotsky och Morgan Johansson meddelar att de ingenting kan göra. De är ju bara ministrar.
Nä, vad ska de göra?
Kanal 5 har sänt två unga män, Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, till Nya Zeeland i sitt reseprogram “Grattis världen“. Grabbarna kastar fårbajs på varann, dricker drajor (läs dry martini), hoppar bungy jump, dricker mera drajor, kör fly by wire och dricker ännu mera drajor. Bäst att bli full, säger de och badar jacuzzi för att avsluta programmet med party piller som i Nya Zeeland kallas The big grin och är namnet på en legal drog.
-Hysteriskt kul, säger Filip.
-Man blir glad, skriker Fredrik.
Sen blir de jättehöga, ramlar och raglar omkring i jacuzzin.
Trevligt att ungdomen får se sig om i världen. Men hur ska man göra om man vill vara nykter en stund?