Besök på nyfattigdomens bakgårdar

Under en resa till Göteborg och Finland besöker Ari Leinonen gamla vänner och för dagbok. Samtalen med hemlösa och utslagna väcker frågor om nyfattigdom, solidaritet och uppgivenhet inför alkoholfloden. Leinonen är sedan flera år nykter alkoholist, aktiv i nykterhetsrörelsen och sitter i kommunfullmäktige i Umeå.

TEXT & FOTO: ARI LEINONEN

Göteborg 11 juli.
Kvinnan hade knappt varit borta från lägenheten sedan jag hälsade på förra gången i april. Hennes man var nyss hemkommen från akuten och låg i sängen. Båda piggnade till under mitt besök och det blev återigen en rejäl lektion i hur det kan se ut om man inte har de rätta förutsättningarna i livet.

Tanten i samma trapphus, som brukar hälsa på hos dem, hade fått dille på att samla tidningar och burkar, hela hennes lägenhet var fylld. Hon var så snål att det tydligen hade slagit över. Kvinnan jag besökte brukade bjuda ”tanten” på mat och få höra vad som hände i området. För ett tag sedan hade hon fått stora hårtussar i maten. Det blev uppståndelse runt bordet innan man förstod att det var den gamla peruken – inlindad stenhårt i en duk runt huvudet – som släppte stora tussar med löshår ner på tallriken. Peruken hade förmodligen suttit några år på huvudet.

Kvinnan jag besökte på Hissingen bjöd in en man som blivit vräkt och var hemlös. Han fick korvsoppa med potatis och blomkål. Efter sista blomkålstuggan högg han tag i köket och disken för att sedan tacka för maten. En viktig person för paret jag besökte och varje morgon tog den hemlöse med sig gratistidningen Metro till dem.

14 juli.
Jag stötte på en gammal jobbarkompis. Han berättade:
-Det är inte klokt. Folk åker färjan till Danmark och bunkrar kartongvis. Man behöver inte ens bära alkoholen till båten. Leverantören ordnar med färdiga transporter.

När ambulansen till slut kör in på gården är det alkoholens gravgård som öppnar sig.

15 juli.
Sitter och lyssnar på ett samtal runt köksbordet hos gamla vänner. De berättar:
-Grabben är 32 år. Han har druckit i åratal. Nyligen fick han permis från ett behandlingshem, men orkade inte stå emot alkoholen. Inte undra på att grabben super. Hans mamma, pappa och styvpappa söp. Som liten grabb slog han i väggarna och bönade och bad de vuxna att sluta dricka, men det var ingen som hörde eller såg honom. Nu har han varit helalkis i åratal. Alkoholen är djävulsk.

-Varje gång suget och ångesten kommer, tänker jag på avgiftningen och tiden på sjukhuset när jag höll på att dö. Undrar om alkoholindustrin begriper baksidan av sin slogan för öl: ”Lite frihet kan väl aldrig skada”?
-Bara i detta bostadsområde har vi ett tiotal människor som ligger i sina lägenheter och dricker år ut och år in. De tecknar in sin pension i förväg. När ambulansen till slut kör in på gården är det alkoholens gravgård som öppnar sig.

16 juli. På besök hos andra bekanta:
-Jag hade fått för mig att städa lägenheten och rengöra badkaret. Men jag ramlade i badkaret och fick över mig såpa i fallet. Det tog nästan sju timmar innan polisen kom och hjälpte mig upp. Hade ringt dom tre gånger. Antingen förstod dom inte vad vi sa eller så prioriterade de annat. Den kvinnliga polisen var inte trevlig i sitt bemötande. Visserligen var jag onykter när jag ramlade, men jag väger över 100 kilo och är rörelsehindrad. Till råga på allt hann jag bli nykter under tiden jag låg indränkt i såpan.

Kaffekoppen kostar 5 kr där jag bor. Fyra koppar om dagen blir nästan 600 kr i månaden. Har slutat med kaffe.

17 juli. Möte vid lunchtid med hemlös:
-Jag blev utslängd av min tidigare sambo. Var utan lägenhet. Fick sova hos bekanta. Blev utslängd när vi drack. Har alla mina prylar utspridda överallt. Låg i skogen innan sociala ordnade ett rum, “bed and breakfast“. Kaffekoppen kostar 5 kr där jag bor. Fyra koppar om dagen blir nästan 600 kr i månaden. Har slutat med kaffe. Lever på miniminivå.

-Jag har betalningsanmärkningar på gamla hyror och får därför ingen lägenhet. Det är hopplöst. Kommunen informerar inte om rättigheter. Frågade om varför jag inte fick hjälp med spårvagnsbiljetter för att åka till sociala. “Du har ju inte frågat!“ svarade handläggaren. När pensionen kommer nästa gång ska jag köpa ett par gympadojor med tjock sula för 199 kr. Har sett ut skorna redan. Många hemlösa bor hos vänner och bekanta och syns inte i statistiken.

Efter besöket i Göteborg reste jag vidare till Finland. Landade i Helsingfors och funderade i bastun över jämlikhet och tillväxt och att det saknas pengar i samhället.

20 juli. Nära min födelsebygd i Kiuruvesi.
Jag kommer till ett kommunalt och mycket enkelt boende för missbrukare. Mannen jag besöker berättar:
-Hyran för boendet var 54 mark (cirka 75 kronor) för tre år sedan. Nu är den närmare 1800 mark (cirka 2500 kronor). För ett boende i buskage och sly på ett industriområde med en bilverkstad och skrotbilar som enda grannar!

Mannen är märkbart sargad av ett hårt liv. Han berättar vidare:
-Vid ett tillfälle hade en av vännerna varit så hungrig att en fem liters kastrull med nykokt kålsoppa blev helt uppäten när jag vände ryggen till. Jag fick ge mig iväg och köpa ny köttfärs och kål och kokade ny soppa på spisen. När allt var tillagat stod vår kamrat återigen bak i ryggen på mig med tallriken i handen och frågade om han fick påbackning eftersom det smakade så bra. Då blev vi förbannade och skickade iväg honom. Till råga på allt var han liten och tunn, men någon måtta får det vara på ätandet. Vi har aldrig sett någon äta så mycket. Vi var vrålhungriga och åt upp soppan.


21 juli. Mellersta Finland.

Träffar en gammal bekant. Han är 49 år och nykter sedan sex år efter att under tolv års tid ha druckit allt som kunde passera halsen:
-Idag är situationen märkbart sämre sedan Alko (finska motsvarigheten till Systembolaget) sänkt priserna efter att politikerna sänkte spritskatten. Jag rör mig varje dag med cykel och går stavgång. Många av mina gamla kompisar sover under båtar och i trapphus.

För många räcker pensionen nu till tre halva “koskisar“, istället för två.

-Förr i tiden hämtade man mig i skogen nar jag drack. Hann ibland bara ta morgonsupen innan jag hamnade i fyllecell. Idag har polisen och myndigheter släppt det öppna fylleriet och drickandet fritt. Ingen bryr sig.
– Alkoholen har blivit så billig att den nästan är jämförbar med mjölk och läsk. Man behöver inte ”jobba” för supen längre, utan den kommer som på en bricka. Bedrövlig utveckling i ett modernt samhälle. För många räcker pensionen nu till tre halva “koskisar“, istället för två.

En reflektion när semestern över:
Det diskuteras att sänka svensk spritskatt och glamoriseras över alkohol i olika sammanhang, inte minst inom arbetarrörelsen. Spritskandalen inom facket i Trollhättan förvånar mig inte. Återupprättas inte den sociala diminensionen och solidariten i vardagen, och vi ibland avstår egen bekvämlighet för de som har det kämpigt, så kommer folkrörelserna gå sin egen död till mötes.

Etiketter:

Annonser