Sveriges restriktiva narkotikapolitik är unik i världen därför att den har ett massivt stöd av medborgarna. 1998 har i en Sifo-undersökning 96 % av svenska folket klart uttalat sitt stöd för en restriktiv narkotikapolitik med krav på kraftfullare tag från regeringens sida för att hejda narkotikamissbruket. För det socialistiska blocket i undersökningen blev siffran så hög som 98 %. Trots detta har regeringen förhållit sig passiv.

Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, RNS, krävde samma år att narkotikafrågan skulle bli en valfråga.

Tystnaden från regeringen har fortsatt trots att konsekvenserna av nedskärningarna inom det sociala och polisen varit så uppenbara.
Narkotikamissbruket har ökat och gått ner i allt yngre åldrar. Passiva politiker är i dag narkotikabrottslighetens bästa hjälp. Morgondagens samhälle kommer dyrt att få betala dagens besparingar.

Det har ställts krav på att regeringen skall ta upp narkotikafrågan på dagordningen när Sverige innehar ordförandeskapet i EU år 2001.

Tystnaden har fortsatt. Nu när vi fått en ny justitieminister, Thomas Bodström, framkom det att han tidigare raljerat över konsumtionsförbudet av narkotika och regeringens narkotikapolitik. Thomas Bodström uppger att han ändrat åsikt.

Hur skall en sådan justitieminister få vårt företroende i den fortsatta kampen mot narkotikan? Den skada han redan tillfogat trovärdigheten till den svenska narkotikapolitiken i Europa kräver nu ett kraftfullt avståndstagande. Hur ska annars våra svenska EU-parlamentariker framstå som trovärdiga inför drogliberalerna i EU-parlamentet?

Jag undrar, med anledning av regeringens tystnad och brist på narkotikapolitiskt ledarskap, socialministerns passiva hållning och ovilja att delta i Europarådets Pompidougrupp 12-13 oktober, regeringens ovilja att ta upp narkotikafrågan i EU under ordförandeskapet samt valet av justitieminster:
Håller Sverige på att Europaanpassas i narkotikafrågan till en mer liberal hållning i det tysta?